Om semlor och annan bantningsmat
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Då och bara då. Eftersom fastan väntar smäller man i sig en vetebulle med en massa grädde och andra godsaker. Så man står sig. I Rio de Janeiro och andra delar av den katolska världen firar man samma fettisdag med glittrande festlig karneval, ett ord som mycket riktigt betyder "ta bort köttet".
Apropå detta firande var jag på Ulla Skoogs föreställning på Scalateatern i Stockholm i veckan och jag skrattade mer än vad jag har gjort sedan jag hörde Babben Larsson senast, vilket var för mer än ett år sedan. Man borde ge sig möjlighet att skratta på det där viset mycket oftare, så där härligt så man inte riktigt kan styrsla sig.
Pensionat Holmhällar dök förresten upp hos Ulla Skoog. Så där är det med oss deltidsfolk, Gotland liksom stannar i en var man är. Men det var inte det jag skulle säga, utan det Ulla Skoog påpekade var att det verkligen är mycket olika hur man firar saker här i världen.
Som fettisdagen till exempel.
På ena stället firar man alltså den dagen med att dansa halvnaken i granna kläder och ha kalas och dricka vin hela natten. På det andra sitter man tyst hemma vid vaxduken och äter en bulle. Möjligen med lite varm mjölk till. Om man tar i.
Det är upplivande med skrattspeglar, men faktum är likafullt att den religiöst lagda bantningen har gamla anor. Muslimerna har sin fastemånad som heter ramadan och kristenheten förväntas just nu fasta ännu längre, ända fram till påsk.
Då börjar man äta ägg. För då har hönsen börjat värpa efter vintern och lite fruktbarhetsriter kan väl aldrig vara fel. Det heller.
Så här är det jämt. Varje gång man gör ett ambitiöst försök att granska de svenska högtiderna hamnar man i samma gamla sörja av kristet och hedniskt och så lite tyskt oppepå. Fast ordet semla kommer faktiskt från latinets simila, som betyder finsiktat mjöl och själva den svenska semlan finns dokumenterad från medeltiden. Minsann.
Numera bakas de första semlorna på nyårsdagen. Jag tror väl inte att det är semlornas fel att allt fler blir tjocka, men det är klart att om fler höll på gammelsederna så skulle det ätas en enda gräddbulle och nästan inget sex veckor i sträck. Nu på tisdag har man hur som helst alldeles hunnit vänja sig vid anblicken av bullplåtarna, det är lite synd.
Själv håller jag hårt på fettisdagen. Det är lätt, för jag är inte så där otroligt intresserad av kombinationen stor köpebulle och mycket grädde under torrt lock. En bra semla gör man själv av släta bullar, det är min fasta övertygelse. Man skär av ett lock, gröper ur innanmätet så att bullen blir en skål, blandar innanmätet med vispad grädde och mosad mandelmassa och sedan lägger man tillbaka geggan in bullen. Samt lägger på locket och pudrar över florsocker.
Så ser en semla ut. Det bestämde min mamma så det måste vara sant. Tro mig, det räcker med en om året.
För övrigt är jag lite tagen av en aggressiva debatten om 70-skyltarna på Storsudret. Själv hade jag inte ens märkt de nya skyltarna, jag har absolut utgått från att det har varit 70 sedan medeltiden eller så. De evigt omtalade turisterna har ju en kort säsong, men resten av året är det uråldriga cyklister, skolbussar, traktorer, lastbilar, lantbrevbärare, vastläggare, djurtransporter samt flickor på ridhästar som dyker fram från sidovägarna när man minst anar det.
Minuterna man vinner på att gasa upp till 90 är försumbara. Så jag förstår nog inte riktigt hur man kan oroa sig för rådjurens existens längs vägrenarna och kräva att få köra fortare. På en och samma gång.
Nu är alla gotlänningar så laglydiga, men på fastlandet brukar det vara så att står det 70 på skyltarna så kör folk i 90. Och står det 30 så sänker man till 50. Det där med 90 antyder däremot en motsvarighet till gamla tiders "fri fart" och då ni, då smäller det om katter och annat som lever.
Men som sagt, så är det förstås bara på fastlandet. Absolut inte här nere på Storsudret.
Jag hade ärende till norra Värmland i veckan. Sätter man sig i ett flygplan på Arlanda och flyger österut i fyrtio minuter hamnar man mitt i havet, fantastiskt ljus, raukar och vågor, magiskt skriker man lyckligt, här vill jag vara.
Flyger man västerut hamnar man i storskogen. Granar överallt, vansinnigt mycket skog, inte en levande människa någonstans, bara döda lingon och skumrask och en massa i och för sig snyggt förfallna lador efter alla småbruk som lagts ner för länge sedan.
Jag vet att det är olika. Det finns folk som längtar till Värmland så det värker i dem, han som jag for till Värmland för att träffa är just en sån. Han är konstnär och far världen runt och målar det han ser, men hela tiden vill han hem till skogen.
Vi kunde inte enas om särskilt mycket, han och jag, men vi enades om att det är bra att veta vad man vill. Om man vill slippa skogen helt och hållet eller svepa den om sig jämt, sådana saker till exempel.
Jag funderar på att pröva en gotländsk semla i år. En med salmbärssylt. Eller också skjuter jag upp kalaset till nästa år, när fettisdagen inte kommer så jämrans tidigt.