Om mörkrädsla och sövande muller
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Där, i mörkret, är det bra att vara. Jobbigt och bra. Men man måste ju sova också...
Måste sova. Och just det gör det så svårt. Det där måste. För då ligger man där och tänker just det.
Måste. Sova.
Härom kvällen låg jag nedbäddad utan egentligt hopp om sömn. Jag bläddrade i en tidning och lyssnade på Spotify. Skön ambient. Brian Eno. Och så plötsligt sov jag. Eller snarare: plötsligt vaknade jag och insåg att jag hade sovit tolv timmar i sträck.
Nu har det blivit en vana. Mörker, en stunds tysta tankar och sedan ambient. Eller ännu hellre naturljud. Helst av Ruth Ann Goode - prova hennes Heavy rain and thunder - och så sömn. God, djup sömn.
Plötsligt minns jag att jag i mina yngre tonår alltid brukade somna till musik. Då fanns inte Spotify eller cd. Jag spelade Kitaro på kassettband - och vaknade med ett ryck varje gång det tog slut och playknappen flög ut.
Några år före det sov jag knappt alls. Åtminstone känns det så nu. Jag var mörkrädd. Skiträdd.
Varje kväll samma procedur. Först läsa ett tag i hopp om att somna till Min Häst, inse att det inte skulle funka, släcka lampan och ägna ångestfyllda minuter åt att stoppa in varenda lös millimeter av täcket under mig, eftersom varje liten glipa var en inbjudan till ett slemmigt finger som satt fast i någon obeskrivlig fasa. Så låg jag där i min lilla kokong, het och kallsvettig, kisandes ut i mörkret genom en liten glugg i täcket. I timmar, tills jag somnade av ren utmattning.
Jag pratade aldrig med mamma om det här. Varför vet jag inte riktigt - men i dag ångrar jag det. Det hade nog hjälpt att lyfta fram min rädsla i ljuset, i stället för att låta den gro i mörkret.
Jag antar att det också hade varit en god idé - mycket god, faktiskt - att ge fan i alla de där skräckfilmerna jag och mina vänner i hemlighet plöjde i mörklagda gillestugor medan vi drack Sodastream-läsk och knaprade kastrullpoppade popcorn.
Exorcisten, Huset som gud glömde, The shining, The haunting, Monstret i den svarta lagunen, Omen... Mästerstycken. Dock icke lämpade för fantasifulla ungar.
Vad som skrämmer barn av i dag vet jag inte, men jag tror det kan vara ganska mycket. Både verkligt och overkligt.
Ibland, när jag vuxentryggt promenerar genom mörkret, kommer jag på mig själv med att undra hur många små flickor och pojkar som ligger klarvaket tysta bakom blanka fönsterrutor.
Hörru förälder. Du kan väl kolla en extra gång?
Bäst just nu:
Att resa bort och att komma hem.
Valpolicella Classico Superiore 2007, Zenato. 12324.
Alla par som ploppar upp likt krokusar, med leenden som glittrar ikapp med vårsolen, hand i hand, hänfört återupptäckandes varenda liten vrå av Visby och av varandra. De är så himla mysiga och fina att jag vill knäcka deras näsor. I alla fall lite.