Det enda man vet är att man är blåst.
I synnerhet jag, eftersom jag ogillar att pruta och förhandla.
Det här är inte ett drag jag delar med alla andra, det är jag medveten om, men oviljan att förhandla om priser ändå något som brukar kallas "typiskt svenskt".
En svensk tjafsar inte. Vi betalar och går muttrande hem och svider där ingen hör oss. Och om vi är ett folk av köksbordsrevolutionärer är jag Che Guevara.
Jag har till och med svårt att pruta på loppisar, ett ställe där själva grundidén är att någon sätter ett för högt pris på sitt skräp i hopp om att en dumskalle (läs: jag) ska komma förbi och ordna dagsförtjänsten.
Ändå, med begagnade saker som säljs utan skymten av ett kvitto kan jag förstå poängen med att prisförhandla. Men när vi byggde om vårt hus fick jag veta att man kan pruta på i princip allt. Det kändes helt absurt att stå hos Harry Carlssons och förhandla till mig en uppsättning dyra kastruller när jag köpte en spishäll. Eller hos Elgiganten där säljaren utan att blinka drog av en tusing på tvättmaskinen.
Den här typen av beteende får mig inte att bli glad. Tvärtom. Jag blir misstänksam.
Jag känner mig lurad eftersom jag tänker på alla saker jag köpt till fullpris och där säljaren antagligen stått och småflinat bakom min rygg åt den avans på fyrahundra procent som han just dragit in.
Bolån är en annan sak som man måste förhandla, även om jag tycker att det låter helt rubbat att pruta på en bank.
Detta lärde jag mig den dyra vägen. När jag köpte min första lägenhet i Stockholm var det ingen som sa något om förhandling, och jag min dumbom stod med mössan i hand och tog vad som bjöds.
Sedan satt jag där med världens sämsta avtal när räntan störtdök och alla andra jublade åt de fantastiska lånevillkor som de alltmer desperata bankirerna kastade efter dem.
Vi är just i färd med att förhandla om våra bolån, och den här gången tänkte jag göra det hyfsat grundligt. En första rundringning bland bankerna har hittills gett mig tusentals kronor i sänkta lånekostnader, förutsatt att jag byter bank.
Men jag är sur ändå, för det stör mig enormt att det alltid finns stora marginaler. Vi konsumenter, låntagare, är konstant lurade. Oavsett hur mycket vi prutar. Om banken ger dig en procent i rabatt är det enda du kan vara säker på att du just blivit blåst. Mer eller mindre.
Och bankmannen skrattar hela vägen till, just det, banken.
Just banker får mig att inse att jag är i fel bransch. Att sälja något alla måste ha är oslagbart.
Men det konstiga med banker är att de inte vill ha med kontanter att göra. Trots att de får anses jobba i pengabranschen.
Mina barn har i dagsläget drygt 4000 kronor i mynt som de (nåja, vi) lagt i spargrisar och sedan omsorgsfullt pillat ned i rör.
Att sätta in pengarna på deras konton är dock en helt annan sak. Denna i min värld helt vanliga insättning, en enkel transaktion, kostar i runda slängar 300 spänn. Fem kronor per rör.
Hatten av för den affärsidén, den är naturligtvis briljant.
Men det enda man vet är att man just blivit blåst.
Veckans lista. Topp fem som blåser oss dagligen.
1) Banker och fondförvaltare.
2) Försäkringsbolag.
3) Telefonbolag.
4) Hantverkare.
5) Elbolag.