Om du eller jag skulle dö i morgon, så vill jag att du ska veta att...
Meningen har etsat sig fast. Jag har tänkt den många gånger den senaste veckan. Sagt den. Tänkt på döden och talat om den. Om hur ovillkorlig och oförutsägbar den är. Om hur den påminner oss om att aldrig någonsin ta någon eller någonting för givet. Om hur döden får mig att känna mig mer levande och att det är vedervärdigt att det ska vara så. Men så är det.
Ett litet barn finns inte längre och nära döden är livet som närmast.
När jag får veta vad som hänt gråter jag i en timme, innan jag klarar att ringa hans mamma utan att själv behöva tröst. En fin vän, en av de ljusaste och vackraste själar jag vet. Jag ringer henne och jag vet inte vad jag ska säga och jag säger det.
För ibland finns inga ord. Men tystnaden är värre och jag ringer ändå och efteråt känns det lite lättare. Sorgen för människor samman.
Det bildas en Facebookgrupp för ljuständning och nästan 3 000 personer ansluter för att trösta familjen och sig själva genom att mota mörker med kärlek. Facebooksidan fylls med tankar och tända ljus i Klintehamn och Kiruna, Visby och Belfast, Eke och Etelhem, Halla och Mästerby...
Och ljusen bryter igenom och når fram. Mitt i mörkret strålar familjen som en formidabel fyr av sorgsen kraft och outsinlig kärlek. De skriver:
"Vi känner alla era ljus, vi har idag sett kroppen av vår lille pojke, lugnt och stilla, hans kropp var så fin, men hans väsen finns hos oss, i vårt hem och i kvällens varma sista solstrålar. Jag tänker på alla dessa små fina barn som fått lämna sina liv och familjer."
Mamman och pappan har förhandsläst den här texten och känner att den gör gott. Att det är viktigt att prata om döden i livet. De säger att det är minnena av det ljusa och vackra som ska leva vidare och jag tänker på alla som lever kvar just så, i ljusa minnen bevarade. Och så tänker jag på alla andra, och den där meningen etsar sig fast.
Om du eller jag skulle dö i morgon, så vill jag att du ska veta att...
Och så börjar jag säga det. Till mina nära och kära. Allt det där som betyder någonting på riktigt, här och nu och alltid, och det jag vet att jag skulle ångra att jag inte hade sagt, om... Ja, om.
Det kommer att ta ett tag. Men det är en början.
Och du, kära läsare:
Om du eller jag skulle dö i morgon, så vill jag att du ska veta att jag är mycket glad, tacksam och ibland lite förundrad, över att du följer mig här. Att allt jag vill är att få beröra och ibland inspirera dig lite. Och, om sanningen ska fram, därmed få en smula bekräftelse av dig. Du får mig att känna mig lite mer levande. Tack för det.
Och du. Vänta inte för länge med det där allra viktigaste.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart blir den blommande sommaren slut.
****
Bäst just nu:
Döden. Tack för att du gör livet vackrare, skörare och mer levande.
Livet. Tack för alla människor, minnen och möjligheter.