Ett litet ord på tre bokstäver har delat Sverige i tre delar.
De som är för, de som är emot, och de som inte bryr sig nämnvärt.
Som så ofta är den tredje gruppen avsevärt störst, men det är de två första som hörs.
Ordet i fråga är "hen", ett pronomen. Hon, han, hen.
Istället för att säga "vad sa han eller hon" när man inte vet könet ska man kunna säga hen.
Jag köper argumenten för ordet fyller onekligen en lucka i det svenska språket. Men jag köper däremot inte debatten eftersom båda sidor resonerar som vore det ett val vi har.
Som om vi kan bestämma för eller emot.
Men när det gäller språkets utveckling handlar det inte om principbeslut hit eller dit. Får ordet fäste blir det så, och om inte så har vi snart glömt det. Det är enbart en vanesak och har föga att göra med vad som bestäms bakom skrivbord.
Det kommer nya ord hela tiden och fortare än man tror har man glömt att det fanns en tid då de inte var vedertagna begrepp.
När tjugolappen kom tyckte jag det lät oerhört korkat att säga "tjuga" eftersom en sådan i min värld är ett slags redskap som används på höloft och ger galna blåsor i händerna. Jag lovade mig själv att alltid bara säga tjugolapp, men nu är tjugan ändå hur naturlig som helst.
Samma sak lär det bli med snippa, ett ord som ännu inte riktigt funkar för mig men som mina döttrar använder obehindrat. Det är bara att vänja sig.
Majoriteten av de som inte gillar ordet hen är, har jag fått för mig, oftast män. Inte sällan hör de till den kategori som brukar ta den konservativa sidan i genusdebatter.
Eller, rättare sagt, de hävdar att de inte tar någon sida alls eftersom det inte finns någon debatt om genus att föra eftersom allt är bra som det är eller ännu hellre som det var. Förr.
Jag undrar om det är själva ordet hen de inte gillar, eller om det är en rädsla för att hela världen ska tas över av queermänniskor och militanta feminister klädda i könsneutrala färger.
Eftersom ordet i sig är så litet och harmlöst måste det vara det senare alternativet vilket får mig att undra om det inte finns riktiga, viktiga saker att vara rädd för. Som klimathot, krig, ekonomiska kriser eller något som åtminstone har substans.
Men man väljer sina strider, och vissa tar alltid fajten där den som minst behövs.
När det gäller ordet hen kan man dock vara säker på att utgången blir ytterst demokratisk, för det är nämligen de som inte bryr sig nämnvärt som bestämmer.
Sen är det bara att rätta sig i ledet.
* Jag är inte mycket för genusdebatter, de gånger jag gett mig in i sådana har någon alltid blivit förbannad. Jag fick skäll en gång för att jag köpt prinsessgrejer till döttrarna, som om jag skulle orka driva genusfrågor med en fyraåring.
Jag är lat och bekväm, så skjut mig då. Men ett nöjt barn är ett glatt barn och då har jag åtminstone för stunden löst en bit av småbarnspappapusslet.
Krävs det en prinsesskrona eller en Barbie för att frid ska uppnås må det vara hent.
* Veckans lista. Ord och uttryck som var nya för inte så länge sen men som fått fäste i vardagsspråket.
1) Messa (2000). Att skicka ett textmeddelande.
2) Göra en pudel (2002). Att göra offentlig avbön.
3) Googla (2003). Söka efter information via Google.
4) Curla (2004). Sånt vi småbarnsföräldrar gör med våra ungar. Vi sopar bort problemen framför deras fötter...
5) Blogg (2002). Från ordet webblogg. En slags öppen dagbok på internet.