Om det fiffiga i att prata och andra sätt att inte sparkas
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag förstår inte.
Jag är inte ens säker på att jag vill förstå. Dessa proppmätta, bortskämda, läskunniga, välinformerade unga män med storlek fyrtiofem i sina dyra skodon av senaste modell. Vad får dem att tro att det är acceptabelt att ens i någorlunda berusat tillstånd ens tänka tanken att sparka en annan människa?
Ynkligt är vad det är.
Och märkligt. Vi bor i ett land som har haft fred i hundratals år, som predikat nykterhet i hundra år, som döpte om barnagan till misshandel och förbjöd den för trettio år sedan. Som fullständigt entydigt framhäver samtal som enda vettiga receptet för lösande av konflikter, stora som små. Hur har detta fredsälskande, icke-religiösa predikoland lyckats åstadkomma ett så pass stort antal våldsbenägna individer? Som utan att tveka kräver respekt för egen del, men som inte visar någon som helst respekt för sin nästa?
Apropå detta. När blev respekt förresten något som man kräver? När slutade respekt att vara något som man förtjänar?
För att få ner andningen släpper jag taget om datorn och åker på utflykt till Visby. En så alltigenom fredlig syssla, plusgradig vinter som pendlar mellan grönt och grått, sol över havet vid Kronholmen, våraning i humöret. Ljudet av fötter som trampar på gammal gatsten måste vara det mest lugnande som finns. Grupper av unga människor flaxar likt fåglar längs Adelsgatan, inte vet jag vart de är på väg, men det slår mig att man sällan ser medelålders folk röra sig så där lösligt, fnittrigt på stan i grupper om sisådär sju. Eller fem. Om de inte är på guidad tur, förstås.
När i livet inträffar den förändringen egentligen? Händer det när viktiga ärenden dels finns och dels måste utföras fortast möjligt? Fast i så fall borde man väl se lösliga grupper av pensionärer drälla runt och skratta lite för högt på Adelsgatan, oberörda av tidens gång?
Utflykten lär mig på det handfasta viset att vinter i Visby betyder att en del affärer bara är öppna vissa dagar och definitivt inte alltid på dagar när jag har fått för mig att göra utflykt. Gotland är fantastiskt. Någon låser upp en dörr och jag får köpa en pall. Trots att det är fel dag. Jag blir alltmer övertygad om att litenheten är förutsättning för mänsklig storhet, men det är fullt möjligt att jag bara får lust att formulera mig.
Sådant händer, särskilt när det är ett nytt år. Två saker med anledning av just detta.
För det första tror jag att den som vill behålla sina vänner, själv måste bete sig som en vän. Kärlek är en ensam, rentav egoistisk, dimension. Det är fullt möjligt att älska ett helt liv utan att vara älskad tillbaka. Och tvärtom. Vänskapen däremot, den behöver gensvar, tydliga gester som bekräftar ömsesidigheten. Ett "den djävla bilvärmen funkar inte, sorry". Ett "bion heter förresten Roxy". Ett "ses i oktober". Ett "kan inte prata, förkyld!"
Eller nåt.
Utan sammanlänkande småord av denna till synes obetydliga sort kommer vänskapen urholkas, likt stenen stundom mycket långsamt. Plötsligt, i ett oväntat ögonblick, brister tilliten till att vänskapen alls finns. Tystnaden förvandlas till ett språk.
Apropå gensvar berättade förresten min svärson för mig om skådespelarna Paul Newman och Robert Redford. Just för att bekräfta vänskapen sinsemellan började de ge varandra presenter, först den ene sedan den andre. Snabbt tog dock tävlingslusten över och de övergick i kraft av sina gröna filmstjärnedollar till att bräcka varandra med ömsom allt dyrare och ömsom allt breeeeedare gåvor. Ända tills en dag, när en av stjärnorna beställde fram ett gigantiskt betongblock som han lät vräka ner i den andres trädgård.
Då var det färdigtävlat. Och vänskap fanns.
Svärsonen lät sig inspireras av den här historien och skickade en blomma till en nybliven kompis, och tror ni inte, på nyårsafton fick han till svar en flaska bubbel.
Vad som följer härnäst? Tja. Vem vet. Bara fantasin sätter gränser, ännu är det en bra bit kvar till betong.
Fast men min poäng är att utan gensvar hade det inte blivit mycket till historia att berätta och hur hade den till slut reagerat som vande sig vid att inte få svar?
Mitt För det första blev himla långt, men mitt För det andra är kortare. Läs på, jag är på mitt värsta predikare-humör. För det andra tror jag nämligen att samtidens groteska normalisering av våld och ondska i så gott som all underhållning och nästan alla massmedier har haft så förstörande inverkan att det är dags att nylansera ett och annat tabu.
Startar härmed det nya året med att haussa en klassiker:
Det är fegt att sparka en som ligger.
Lena Katarina Swanberg