Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om att parkera könsroller i en stenugnPå den tiden när de flesta var äldre än jag, gick jag ofta på kurs om somrarna. Inga långa saker och aldrig särskilt långt bort. Någon eller några enstaka dagar här och där, och helst på ställen dit ett eller flera av barna kunde hänga med. På mitten åt vi medhavd lunch i det väder som erbjöds och vid tidpunkten som heter "nästan snart färdiga" fanns någon mjuk kaka att fördela någorlunda jämnt.Inget märkvärdigt, inte var det dyrt heller. Det som fanns på de där olika ställena som barna och jag for till var folk som kunde saker. De visste hemligheter som att krapprot gav brunrött ullgarn och att koschenill kom från skalen av en krossad lus. Eller att ljus inte ska kylas i vatten när man stöper, för då fräser det när de brinner. Eller också kunde de förklara skillnaden mellan surdeg, som livas av hett vatten, och jäsdeg, som tvärdör om vätskan är för varm.Stundom kunde de även lyfta en höna, det är det inte alla som kan. Eller väva en trasmatta. Eller peka på en grön växt och säga att den där är bra när myggbetten kliar. Sådant kan vara bra att veta. Och finns det inga mygg i trakten kan det ju vara kul att kunna saker ändå. När man är liten eller stor.Nuförtiden finns det fler som är yngre än jag än tvärtom, men när det hampar sig går jag fortfarande på sommarkurs. Inga märkvärdiga saker nu heller. Någon som pratar om något som jag aldrig i livet intresserat mig för till exempel, eller en fint genomsvettig yogastund i bygdegården i Vamlingbo. Eller nu senast en bakdag nere på Bottarvegården vars lada har generös lugg av ag och ligger i samma socken, fast snäppet längre norrut. Allt är sig likt från sjuttiotalsförr. Anspråkslöshet, arbetsglädje, nyfiket betraktande turister, oväntat fantastiskt resultat och allt detta tack vare kunnigheten hos dem som leder kursen, denna gång paret Gusti och Sture Larsson från Fide. Det som förvånat mig i ett sträck från gröna vågen och framåt är att inte fler hänger på, rentav köar sig in för att få vara med och göra själv.Förr var de flesta kursdeltagare i min ålder eller äldre, och precis så är det fortfarande. Dessvärre. Det bådar inte gott för kursverksamheten på lite sikt.Och jag kan tycka lite synd om sommarlovsbarnen som inte får lära sig annat än att även på den här ön kan man åka bil och gå i och ur affärer.Fast inte minst kunde en bakdag på Bottarve ge halvunga män och kvinnor nya infallsvinklar på det evinnerliga harvandet om vad män gör och kvinnor kan. Det är väl ingen konst att ta jämställt ledigt från två exakt likadana datorskärmar eller att springa jämsides på en iordningställd joggbana med diverse ipoddar i öronen. Men en enda dag vid baktråg och sjuttonhundratalsugn och vips är könsrollerna parkerade där de i princip alltid har stått. Källingorken är som vanligt obegränsat stor, men klokheten är ännu större.Så varför stå och pillra med klenare armmuskler om två karlar ältar degen raskare och bättre? Och inte kräver annat än ett antal uppriktigt menade komplimanger för att jobba ännu hårdare?ONu talar vi alltså om rejäla degar, inget småtjafs med halv påse ciabattamix plus elvisp. Sjutton stenugnsbakade gotlandslimpor på 1,4 kilo vardera i färdigt skick betyder över tio liter vatten, mer än tolv kilo mjöl av olika sorter, två dagars arbete och en deg som ömsom lyfter sig och ömsom trycks ihop. Otroligt skojigt! Och självklart står ingen och latar sig medan degarna jäser, icke ett ögonblick, då framställer vi ugnstrull, gotlandsknutar och gorån plus några allmänt sura limpor plus fem dinkelbröd i form. Medan vi ändå håller på. Och ugnen är varm.Vi är fyra kvinnor och två män som jobbar. Karlarna tänder veden, rakar glöden, binder viskan, ältar degen, sköter ugnen. Kvinnorna steker fläsket, knyter bullknutarna, gräddar gorånen. Alla bär vatten. Alla diskar. Noga räknat gör väl alla egentligen allting tillsammans, inklusive skrattar och slår skallarna i de låga dörröppningarna på väg in i eller ut ur köksmörkret. Det är bara det att det är mest praktiskt att dela upp en del efter kroppskraft eller armlängd, så då gör vi det. Det är hela tiden väldigt mycket att göra. Jag antar att det var precis därför som de delade upp sysslorna förr i världen, den som försökte göra allt själv gick väl under. Och den som anlade gnällig tvserieton för att diskutera vem som gör vad, eller varför samt hur ofta, skulle snart få se degarna häva sig ur trågen och kravla ut genom dörren och omgivningen självdö av hunger och tristess. Allmänt gnäll är en ovanligt deprimerande livsform. Fast särskilt ovanlig är den ju inte för den skull, lyssna själva i närmaste Ica-kö får ni höra.Jag tror att gnäll ofta uppstår i obalansen mellan hur ofta man använder huvet och hur sällan man tar resten av kroppen i bruk. Så sitter huvet länge framför en skärm, kan kroppen ha glädje av en tung deg om sommaren. Eller något annat som i alla fall är aningen mer fysiskt krävande än en grillLimporna blev vansinnigt goda. Bottarves stenugn är en klar höjdare.
