När Brinken slog igen så var det också slut på mina restaurangbesök. Det var därför aldrig snack om att jag skulle följa med när trädgårdsarkitekten och barnen skulle på lokal. De hade fått nys om att det serverades humrar stora som parksoffor på ett anrikt ställe på Strandgatan. Hummer, fy tusan! Jag är livrädd dessa hårdhudade monster.
Krabbor och kräftor är andra otäcka väsenden som jag helst vill hålla på hundrafemtio sjömils avstånd. Tänk dig själv, du sitter i allsköns ro med ett glas Loranga och en Havanna på saloonen och så dyker kyparen upp med en hummer, som vaknar till liv och börjar härja som en amfetaminpåverkad clown bland byttor och bestick. En levande bultsax. Jag riskerar inte fingrar, tår eller ädlare delar på min slitna kropp. Tack för mig, jag drar.
Veckan efter blev det tal om att besöka ett ställe som serverar kinamat. Nu vart det annat ljud i skällan. Det asiatiska köket är något annat än kräftor, surströmming och lambskallar. Jag tackade ja och undrade försynt om den blankslitna kostymen, en kvarleva från mina glansdagar, hann kemtvättas. Det hann den inte, så det blev att välja något mindre högtidligt. Och tur var det, för de övriga kroggästerna var skrudade i dräkter som uteliggare skulle ha ratat. Sandaler, kortbyxor och linnen var legio. Inte en slips så långt ögat kunde nå. Och här var man snubblande nära att klä sig som en övervintrad kamrer från en nedlagd sparbank på landet. Det är andra tider nu, baron.
Sönerna Hasse och Janne är garvade krogbesökare. Janne är dessutom verksam inom branschen. Så det var med viss tillförsikt jag klev in i sorlet. Nu skulle det vankas riktigt kinakrubb som i min lilla värld består av bambuskott, friterade svalbon och helstekt panda. Allt serverat med kokt ris. Och massor av soja. Men först skulle Janne morsa på ett antal branschfränder. Och det är många det.
Jag var mest intresserad av om det fanns några kändisar bland gästerna. Hovmästaren, broder till Idol-Olle, förklarade att Kikki Danielsson avnjöt en bambupaj med sojasås i rummet intill. Han lovade att peka ut henne. På ett taktfullt sätt, naturligtvis. Jag avböjde erbjudandet. Man känner väl igen Kikki Danielsson. Jag tog en stor klunk vatten och såg mig om. Men hon stod icke att finna. Hon var förväxlad med en blonderad programledare i TV. Idol-Olles brorsa bad om ursäkt.
Vi fick in tolv skålar med olika anrättningar, plus en balja ris. En fager servitris slog sig ner vid bordet och förklarade vad de olika skålarna innehöll och i vilken ordning de borde avnjutas. Efter den tredje hade man glömt vad den första innehöll. Och pinnar är omöjligt att äta med. Testa själv med mormors sticknålar, om du inte tror mig. Jag använde rissleven.
På hemvägen mötte vi en överförfriskad Jonte i Österport. Han har ett förflutet som trappstädare, men är numer sjukpensionär eftersom han lider av ledstångsreumatism. En kul kille som alltid har några otryckbara historier på lager. Jag skrattade så de sista riskornen lossnade från garnityret. Tjing tjong!