Nybygget redo för slutbesiktning
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag hörde vad Jon sa inifrån snåren, men själv tänkte jag mest på var jag skulle sitta när jag skrev. Vad jag skulle se när jag lyfte blicken från datorskärmen. För jag vet ju inte hur det är för er, men med mig är det så att när det blir för mycket så krymper jag synfältet. En sak i sänder är ett fantastiskt mantra i kaos, för har man inte ordning på nästan något, så är det en tröst att i alla fall tro sig ha ordning på en enda sak.
Som på var man ska sitta.
När det så småningom finns ett golv. Och en vägg och ett tak och ett fönster och en lampa och
Att tänka på ett hus som inte finns är mycket att fundera över, särskilt när man är en som annars mest tänker på hur man fogar samman ord. I mitt självutnämnda uppdrag som byggherre ingick bland en oändlig massa annat att jag plötsligt satt på något som hette byggmöte. Det ägde rum i Hemse och även den gången var det för mycket. Vid det tillfället valde jag att koncentrera mig på att jag måste skaffa pärm till den snabbt expanderande mängden byggpapper med allehanda stämplar på.
I byggmötet deltog allehanda gotländska byggproffs. De kunde allt. De kände varandra väl. De skämtade avspänt. Själv tänkte jag på min pärm. Alla behandlade mig välvilligt samt med vänligt överseende och när mötet var över hade det icke-existerande huset vattenburen värme, fast ingen liten hjälpmotor i skorstenen. Absolut inte. Motor i skorstenen?
Jag har rätt dimmiga minnen från proffsens diskussioner under byggmötet i Hemse. Men när motorn i skorstenen dök upp så släppte jag mitt stadiga tag om den icke-existerande pärmen full med papper om huset som inte fanns. Här var det visst något begripligt som jag kunde ha åsikter om. Motor i skorstenen lät bullrigt. Nejtack. Och när vi ändå var inne på fläktar, förresten, absolut ingen köksfläkt heller.
Har aldrig begripit mig på vitsen med sådana, inte så länge det finns fönster som går att öppna. Någon med lämplig akademisk kompetens borde utreda försäljningen av köksfläktar till svenska kök och ställa den mot förekomsten av hämtpizza och färdiglagat. Slår vad om att det finns ett jättekonstigt samband mellan de två kurvorna.
Konstig forskning? Inte alls. Häromdagen redovisade Dagens Eko på fullt allvar en väldigt intressant undersökning som var dummare än det mesta man hört i forskningsväg. Efter åratal av ansträngning och kvalificerade uträkningar av välutbildade människor visade det sig att livet i princip var enklare för den som var rik och frisk än för den som var fattig och sjuk. Jag anser att mitt utredningsförslag om fler och fler köksfläktar i kök där färre och färre lagar mat ligger väl i klass med denna spännande forskning.
När byggmötet i Hemse var över, vilket ofattbart nog är mindre än ett år sedan, kändes min hjärna mycket dimmig. Som reporter har jag under årens lopp hunnit befinna mig på de besynnerligaste ställen. Men det är stor skillnad mellan att vara på ett civiliserat ställe där man är byggherre och på ett sönderbombat, blodigt där man sköter sitt jobb.
I grund och botten handlar det om kontroll över situationen och min allmänna disighet efter byggmötet i Hemse är inte som jag åmar mig, tvärtom. Jag var slut som människa.
Någon räckte hjälpsamt över en plastmapp. Byggmästare Lasse sa snällt att är det något så löser vi det vartefter. Arkitekten Jon såg bekymrat på mig och föreslog en kaffe. Alla andra liksom upplöstes och försvann, så där som det blir när det helt enkelt blir för mycket. Jag höll hårt i min plastmapp och tänkte på att elden måste släckas.
Och det är inte alls så att jag helt och hållet röjde tomten med mina egna små händer, men just den eftermiddagen var jag för mig själv och just den eftermiddagen brann det fortfarande en eld när det var dags att ta planet till Stockholm. Hur släcker man en eld på en tomt utan vatten?
Svar: Man införskaffar tre hinkar av plast, ställer dem i bakluckan, kör ner till hamnen, fyller hinkarna med hav, ler roat mot herrar som står utanför fiskebodarna och har gott om tid att fälla skojiga kommentarer, ställer tillbaka hinkarna i bakluckan, kör upp skvalpet till tomten, tömmer hinkarna
Samt upprepar tills det bara ryker lite, lite.
Nu är nybygget redo för slutbesiktning. Detta finner jag helt makalöst. Min beundran för gotlänningarna som har åstadkommit detta är utan gräns, en armada av gladlynta män som har kommit med kloka invändningar, hittat vettiga lösningar, haft bra förslag och som har förstått min motvilja mot räta vinklar och rundat av varenda murad hörna i hela kåken.
Vad säger man? Tack, förstås. Tack.