7 april
Tidig morgon på väg till färjan. Hur många gånger har jag kört här sedan 1970 då jag köpte mitt hus i Burgsvik? Hundra gånger? Tusen? Jag försöker göra en ungefärlig beräkning för att få tiden och kilometrarna att gå, men ger snart upp.
Istället börjar jag fundera över när natt blir gryning. Finns det några regler, något av vetenskapen nedskrivet?
Halvvägs till Hablingbo är det fortfarande svart. Klockan är kvart i fem. Tio minuter senare tycker jag det ljusnar över skogen öster ut. Gryning? Nej, ändå inte. På en gårdsplan i Sproge, tjugo meter från vägen, står en bil parkerad, men jag kan inte läsa registreringsnumret. Det kan jag däremot på en bil på en gård efter Fröjel kyrka. Klockan 05.31. Alltså. När man kan läsa ett registreringsnummer på tjugo meters avstånd, då är det gryning!
Sen får vetenskapen säga vad den vill.
Ja, det är inte klokt så tankarna går i en bil tidigt en lördagsmorgon när folk i allmänheten är lediga. Under de åtta milen möter jag bara två bilar, en i Hablingbo och en i Västergarn.
När jag tänkt färdigt om gryningen minns jag plötsligt upp en rubrik från fredagstidningen (Liberal kommentar på Gotlänningens ledarsida).
EN HALV SANNING ÄR EN LÖGN.
Den har jag funderat mycket på. Betyder det då att en halv lögn också kan vara en sanning? Vilket väder är bäst, halvmulet eller halvklart? En halvtom eller halvfull flaska, är det någon skillnad? Varför bli jag så glad när jag hittar en ynka enkrona på gatan? Varför tror jag bara ibland på Gud? Varför ställer sig alltid alla människor i den kö som tar längst tid? Jag har då aldrig träffat någon som säger att de oftast väljer den snabbaste.
Tankar, tankar och vips är jag framme vid de två köerna till färjan. Väljer den kortaste, som självklart är den långsammaste. En bilägare med båtsläpp har någon form av dispyt med kvinnan i biljettkuren. Det tar minst tio minuter innan båtbilen får köra åt sidan och vi övriga ombord.
En krusbärsbuske har i över fyrtio år levt en tynande tillvaro i evig skugga och dålig jordmån i min trädgård. Ynkligt kortvuxen och med bär mindre än vinbär. Jag har haft dåligt samvete för den tappra lilla busken och varje år har jag lovat att ge den ett bättre liv.
Nu har det blivit av.
Den står nu på bästa stället i trädgården, i en nygrävd grop med jord blandad med egen kompost och hönsgödsel. Den verkar trivas, ja, den ser riktigt lycklig ut tycker jag.
En krubärsbuske har väl också känslor!
Något sockenbastubesök blev det inte den här veckan. Men ändå bastu vid lyxiga Nynäs Havsbad, en magnifik anläggning med ångande varm utomhuspool och tre bastur med havsutsikt. Ett studiebesök, för det ska nu installeras bastuaggregat i den nybyggda bastun i Burgsviks hamn. El eller vedeldat har det varit delade meningar om och jag har nu fått min vilja igenom. Ved - men förberett för el ”uti fall att”.
Jag ska också också, tillsammans med tre barnbarn, se Hammarbys premiärmatch i fotboll mot Assyriska i Södertälje. Vi ska stå i Hammarbyklacken, vilket äldste barnbarnet fasar för. Han håller nämligen på Djurgården och att då stå i Hammarbys klack...
– Tänk om någon av mina kompisar ser mig!