När jag i somras gjorde min femte elkonvertering av hjärtat bestämde jag mig för att lägga av att dricka sprit.
Det var i juli vid stugan i Småland som hjärtat hoppade ur rytmen och började bråka. Bara sådär, en tisdagseftermiddag när jag och barnen var på stranden.
Dagen därpå, när jag låg på intensiven för att sövas och sedan få pumpen petad rätt med hjälp av ström, bestämde jag mig, från en sekund till nästa: nej, nu skiter jag i drickat.
Och så är det sen dess, snart ett halvår nu. Inte en droppe, inget starkare än läsk.
Jag vet inte om det har någon medicinsk betydelse och flimret har aldrig satt igång i direkt samband med förtäring av starkt. Men jag tänker att det lär ju i alla fall inte försämra något.
Kommer flimret tillbaka ändå kanske jag får revidera beslutet. Eller, som jag tänker: antingen får jag vara nykter resten av livet eller kan jag börja supa igen.
Sedan dess har jag varit tvungen att förklara mig varje gång jag tackar nej tillsammans med andra.
- Det är för att du var en sån jävla svamp förut, säger en del.
Och nog smakade jag, så var det ju. Och ibland satt smaken så att säga kvar även nästa dag.
Men sådant fick jag sällan frågor om, lite leenden kanske, är det tungt idag? Men jag behövde aldrig, som nu, svara på frågan "varför?" Varför dricker du, var det aldrig någon som undrade.
Nu krävs jag på svar varje gång.
Det är mycket som slagit mig under det här halvåret.
Till exempel att man kan ha kul utan sprit. Man kan å andra sidan åka skidor utan valla också. För jag inser att i alla fall jag hade ännu roligare om jag tog en knapp eller tre.
Jag är ingen social människa, vet ofta inte riktigt vad jag ska säga, flackar med blicken och drar mig gärna undan, då är promillen en välkommen hjälp på traven.
Jag rökte under några år. Det slutade jag med mitt i en cigarett. Jag stod ute och blossade och såg min spegelbild i ett fönster och det såg så vanvettigt fånigt ut så jag fimpade och sen tände jag aldrig igen.
Därefter behövde jag aldrig tänka på att ha röka med mig vart jag än gick.
Och nu behöver jag aldrig fundera på om jag kan köra bil i ottan, det behöver aldrig planeras med varken inköp eller skjuts och jag behöver aldrig sova bort en hel dag. Men å andra sidan är den sköna känslan när de skarpaste konturerna börjar lösas upp borta och jag blir dessutom utan nubbe till julsillen.
Mycket vunnet, en del förlorat, som med de flesta val i livet.
Jag har ett sexpack Tingsryd 3,5 i källaren som jag köpt samma dag hjärtat hoppade ur.
Det får väl stå där på hyllan, som ett minnesmärke.