Jag slogs plötsligt av den insikt som förr eller senare drabbar alla föräldrar.
Det var när jag skulle klippa gräset. Eller om jag skulle måla ett fönster, städa garaget, laga grinden eller något annat av allt det jag har på min att-göra-lista och som jag tycker är så viktig att följa.
Den minsta dottern kom och frågade om jag ville studsa studsmatta med henne och jag sa att nej det kan jag inte lilla vän för jag ska bara fixa det här.
Hon lommade iväg besviken och jag stod och tittade efter henne med vad det nu var jag bara skulle göra i händerna.
Världens sämsta pappa.
Jag ska bara.
Vilket skitsnack. Och vilken extrem felprioritering.
Hur kan man bry sig om en gräsmatta när ens treåring vill studsa studsmatta? Det var när hon traskade bort från mig, hon höll sin gosekatt i ena benet och den hängde i marken och hon det var nästan löjligt hur besviken hon såg ut, så besviken som bara en treåring kan vara vars pappa inte vill leka.
Det var då insikten slog mig: Vad fort det går.
Innan jag vet ordet av har hon börjat skolan. Sen blir hon tonåring och vill antagligen inte veta av mig alls. Sen, plötsligt, har hon flyttat hemifrån.
Då, när jag vill leka, när jag har tid, då kommer hon inte vilja leka med mig. Då kommer hon säga att hon "ska bara" och sen be att få låna bilen och jag kommer stå där med min välklippta gräsmatta och min lagade grind och känna mig… ja, hur kommer jag att känna mig då?
Kanske kommer jag minnas den där junidagen när jag inte ville studsa studsmatta. Antagligen kommer jag ångra mig och vilja backa bandet.
Men så tillvida inte alkemin nått lika oväntade som banbrytande genombrott kommer man inte att kunna backa livet, och jag kommer bara vara en väldigt ensam och besviken pappa.
Min tröst är att än är det inte försent. Än är jag mitt i alltihop, mina barn är små, och därför hade vi familjeråd senare samma kväll.
Vi bestämde egentligen bara en sak - vi ska leka den här sommaren.
Gräset ska inte klippas om det är fint väder. Ingenting ska lagas om det inte är akut. Husvagnen ska ställas ut på världens sötaste lilla camping i Kappelshamn, och dit ska vi åka och grilla korv och bada och inte titta på dålig sommar-tv.
Tyst för mig själv lovade jag också att inte bli en pappa som säger "jag ska bara".
Nu ska jag bara se till att hålla det löftet också.
Ska bara.
Det kommer kräva ett visst mått av uppoffring det här, det känner jag redan.
Men jag ska försöka bita ihop.
Till saken hör att jag hatar att studsa studsmatta.
Hur kunde det bli så här? Jag älskade studsmatta förr. Jag kunde åka till Kneippbyn enbart för att studsa på deras studsmattor, som jämfört med den vi har hemma var helt urusla. Där stod jag i timmar och övade volter.
I dag blir jag illamående och får ont i ryggen bara efter några sekunder.
Studsmatta är en djävulsk uppfinning.
Jag ska bara elda upp den, tror jag. Sen kan jag hålla mitt leklöfte.
Veckans lista. Fem utflyktsmål på Gotland som jag i sedvanlig ordning inte kommer besöka i sommar.
1) Seriegården. Seriefigurerna ser ju inte ens ut som sina förebilder.
2) Lummelundagrottan. Kallt, blött och kallt och blött.
3) Hoburgsgubben. Den största turistblåsningen på ön. Det ser inte ut som en gubbe.
4) Digerhuvud. Har man sett en rauk har man sett dem alla.
5) Hångers källa. En mer eller mindre torrlagd damm mitt i ingenstans.