Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Själv är jag glad varje dag över att ha gjort någon sorts landning på Gotland. Det är stort att hamna på en kalkig plätt i Östersjön och till sin egen och omgivningens gränslösa förvåning hävda att det känns som hemma. Hur gick det till? Egentligen?Har ingen aning. Somligt i livet förblir bortom ord, men utan alla jämförelser i övrigt förmodar jag att regissören Ingmar Bergman upplevde något liknande på Fårö för länge sedan eftersom han blev kvar ända tills han dog. Rimligen var det även mer än en affärsidé som fick paret Hellström på Furillen att satsa sin framtid i en nerlagd kalkfabrik i utkanten av ett algblommande hav. Vad är det med den här ön som krokar tag i somliga så de blir kvar? Medan andra viftar hejdå utan minsta besvär? Häromdagen tog jag en promenad med en entusiastisk och kunnig biolog nere runt Vamlingbo prästgård. Hon och jag fångade fjärilar i burkar och tittade på deras otroligt vackra vingmålningar innan vi släppte loss dem igen och så lärde jag mig några växter i den gotländska floran. Skördeskallra till exempel. Och axveronika. Och hon som pekade var ytterligare en sådan här människa som hade kommit och liksom blivit kvar. Jag har tappat räkningen på alla som jag hört säga:-Jag ville stanna. Plötsligt hade det gått tjugo årEller åtta. Eller elva. Eller ett liv.Så jag kan inte tycka att det är särskilt förvånande att Lee Hazelwood, en sådan där amerikansk sångare som jag hade glömt att jag kom ihåg, ville ha sin aska förd till Själsö och Gotland. Även Hazelwood hade tydligen fastnat, även om han bodde i Kalifornien. Synd bara att han inte trädde på sig bootsen och återvände till ön medan han fortfarande levde. Jag förstår mig inte riktigt på det där med att å ena sidan längta och å andra sidan inte fixa ett möte förrän allt är för sent. Men förmodligen är det så enkelt som att allt har sin tid och i veckan träffade jag i alla fall en livs levande gotlänning som kom hem. Den dimensionen är uppenbarligen något för sig. Det är vackert att se en riktigt lycklig människa. Det är det faktiskt.Och så här i slutet av semesterperioden sitter det gott om sommarfolk i gammelhusen runt Gotland. De borrar envist ner tårna i kalken medan de gör sitt bästa att hålla tiden stilla med hjälp av inbokade septemberhelger, samtidigt stressade vid tanken på att de inte har hunnit andas tillräckligt eftersom de redan försiktigt börjat kolla sina mail. Det är så det är. Varje år. Först en semestervecka för att komma ner i varv, sedan en vecka när frukosten pågår så länge att lunchen aldrig blir av, en tredje vecka när långsam andning känns fullständigt normalt och sedan går sista veckan åt för att komma upp i storstans jobbvarv på nytt.Jag är ny på Gotland, jag vet, men jag känner igen mönstren. Affärerna minskar sina öppettider, sommarbutikerna börjar sälja slut, kaféerna sjunger på sista saffranspåsen, evenemangen tunnar bort och precis när sommarfolket drar iväg ter sig stränderna, gårdsbutikerna och trädgårdarna mer gyllene än någonsin. Fel. Inte ter sig. Är. Jag kan inte tänka mig annat än att vansinnet med den årliga landsbygdstömningen får ett slut när den bredbandsburna generationen definitivt tar över. Varför skulle det bara vara dämonerna och Bergman som skulle gilla att bo på Fårö året runt?Apropå Ingmar Bergman har givetvis även jag intervjuat honom. Av rapporteringen att döma är detta det normalaste som finns för en svensk journalist, och någon forskare borde sätta sig ner och räkna efter hur många kulturpersonligheter som påstod sig ha stått i regelbunden telefonkontakt med den världsberömde. Hur många som helst. Telefonen på Fårö måste ha gått varm.Och med min egen intervju med Bergman var det så här, att jag egentligen skulle porträttera skådespelerskan Pernilla August för en tidning som hette MånadsJournalen och som numera är lika saligen avsomnad som Bergman själv. Artiklarna i MånadsJournalen var mycket långa, så skulle det bli bra läsning krävdes en hel del substans. Pernilla August och jag träffades flera gånger i olika sammanhang, men hur det nu var så blev det snålt med kött på intervjubenen. Var och en som har sett en sportsändning på tv vet att såväl frågor som svar kan innehålla förbluffande lite, och det kan väl vara detsamma varför mitt intervjublock den här gången fylldes av idel kringpuffande snömos. Men så var det. Läget var kritiskt. Pernillas ansikte skulle utgöra tidningens omslag.Då trollade någon fram ett faxnummer till Ingmar Bergman på Fårö. Jag krafsade ner en undran om regissören möjligen hade lust att säga något i min telefonlur, och det tog högst nittio sekunder och där var han, bergmanskt hummande och feståruande och sörruande och skrockande.-Gäller det Pernilla, pratar jag gärna sörru.Det var sant. Formuleringarna trillade fram som glada ärtor i någon halvtimme eller så, vilket är länge när man håller andan. Tack vare Bergmans kärleksfulla berättelse kunde jag rensa i bubblet och fylla artikeln med liv.
