Det finns en del myter kring vårt allra käraste husdjur katten.
Jag tänkte slå hål på några av dem.
Myt 1. Katter är renliga.
Verklighet: Katter kan förvisso ge intrycket av att vara renliga. Men de sköter bara sin hygien när det passar dem. Den som fått upp en katt vid huvudkudden med bajs hängande från rumphåret har sett sanningen i brunögat.
Myt 2. Katter är noggranna med sina behov.
Verklighet: Detta stämmer om man har en generös definition av ordet "noggrann". Det är klart att en katt mycket noggrant kan förstöra en ryamatta (och det underliggande golvet) genom att uträtta sina behov där när det passar.
Myt 3. Katter är snälla.
Verklighet: Den som sett katter plåga ihjäl möss, småfåglar eller valfritt djur som är en tjugondel deras storlek får lätt ett annat intryck. Katter är sadister. De äter inte ens upp bytet. De dödar för att det är roligt. För att de kan. Sen lämnar de kadavret i valfri möbel och går och lägger sig.
Myt 4. Katter är smidiga.
Verklighet: En mig närstående katt ramlade häromdagen tasslöst i golvet sedan hon missbedömt soffbordets storlek och helt sonika satt sig i tomma luften. Lägg därtill en och annan krossad blomkruka och det faktum att samma katt en gång sprang rakt in i en dörr, och man får en annan bild av denna beryktade smidighet.
Detta är på intet sätt elakt förtal. Detta är dokumenterade sanningar som kattlobbyn effektivt lyckats snacka bort, förneka eller bara valt att ignorera.
Jag däremot, som den klarsynte kattägare jag är, hade synat de förrädiskt söta djurens bluff för länge sedan. Därför hade jag också dyrt lovat mig själv att aldrig skaffa katter.
Men nu är jag i klar minoritet i det här hushållet (tre mot en) och då eeeeeeeeeeMtr5fgf (det där skrev katten, helt ärligt, den dåren klev på tangentbordet!) är det bara att finna sig.
Sen kan ju listan över andra sidoeffekter av kattägande göras lång. Kattsand på badrumsgolvet som fastnar under fötterna. Bajs på kanten (hur nu det går till, lådan är ju inte direkt liten). Tunna, fina kliande katthår över hela världen som fastnar i skägget.
Jag har genomskådat katterna. Jag ser dem klart.
Och det är jag tydligen helt ensam om.
Men. Motvilligt. Ytterst motvilligt, faktiskt. Jag erkänner att det händer, ibland, vid sällsynta tillfällen, att jag gillar dem. Att jag till och med uppskattar dem.
Och jag är inte så säker på att jag hade lagt in ett veto om jag fick spola tillbaka tiden till vår kattlösa tillvaro.
Det händer att jag tänker att vårt hem är lite mer komplett med två katter.
Sen pissar en av dem i ryamattan och jag är tillbaka på ruta ett igen.
Ja, jag är fåfäng. Uppmärksamma läsare ser att jag bytt ut den nytagna bylinebilden mot en ännu mer nytagen. Bu eller bä, inte vet jag, det är svårt att trolla när man ser ut som man gör.
Att bli fotograferad är inget jag ser fram emot direkt, och det leder mig osökt in på: Veckans lista - fem saker jag faktiskt ser fram emot.
1) Att sjösätta tvåmänningen. Den lär sjunka, men sen, vänta bara. Det kommer gå undan i år.
2) Fotbollspremiären. Anrika Kappelshamn lär bli ett av favoritlagen i division 5. Med ny tränare och allt.
3) Sweden Rock. Jag och Punk-Erik åker. Men det är inte så punk att bo på hotell i och för sig...
4) Gräs. Det börjar bli löjligt med den här snön nu.
5) Pensionen. Bara 28 år kvar.