Jag har alltid ansett det vara ett privilegium att snusa.
Vi snusare har en pakt, ett slags tyst överenskommelse, vi vet att vi har det lite bättre än alla andra. Vårt kaffe smakar godare. Våra middagar får en guldkant. Den fantastiska känsla när man lägger in dagens första prilla är en hemlighet som ickesnusare inte vet något om, de stackars fattiga satarna.
Därför är det en paradox att just jag, snusets fanbärare nummer ett, lagt av.
Eller, lagt av och lagt av, jag är mitt uppe i det och känslan är ungefär som att begå självmord på ett väldigt långsamt sätt. Så jag kan inte svära på att jag klarar det.
Sex snusfria dagar när detta publiceras och aldrig tidigare i mitt liv har jag varit närmare ett sammanbrott. Ändå var jag förberedd, jag visste att det som byggts upp under 23 års intensivt nikotinbruk inte rivs på en natt.
Men ändå. Jag hade inte förstått.
Livet är plötsligt så makalöst fattigt. Tvådimensionellt. Svartvitt. Helt utan glädjeämnen. Saker som nyss var förknippade med glädje är nu bara ångest.
Kaffet smakar bajs. Jag kan inte sova. Jag orkar inte vara vaken. Jag kan inte sitta still och jag vill inte göra något för att ingenting har någon mening. Jag står och glor ut genom ett fönster och önskar att sekunderna kunde gå lite fortare så att den här miserabla dagen kan försvinna.
Jag fattar varför alla blir feta när de slutar. Eftersom snus markerar slutet på en måltid pågår middagarna numer, åtminstone teoretiskt, i all oändlighet. Så länge jag äter skjuter jag tomheten framför mig.
Varför utsätter jag mig då för detta? Är jag rädd för cancer? Tandlossning? Magkatarr?
Nej, hälsa har inget med saken att göra. Det handlar enbart om pengar.
Motvilligt erkänner jag att staten lyckats med strategin att få mig att ändra mitt beteende genom att våldsbeskatta onyttigheter. Jag klagar inte, märk väl. Det är inte mer än rätt att tobak, sprit och andra dumheter får bära sin egen samhällskostnad.
Jag har inte brytt mig nämnvärt om priset, jag har råd att snusa och de pengar jag har kvar efter att jag gjort rätt för mig hemmavid är bara mina.
Men så räknade jag lite härom veckan. Lite enkel matematik bara. Dumt nog. Matematik har hittills aldrig lett till något gott, och inte den här gången heller eftersom jag kom fram till att jag snusar upp femton tusen om året. Femton tusen. Skattade svenska kronor.
På tio år blir det 150 000.
Det är löjliga summor. Nästan lika mycket som vår bil, den som vi fortfarande har ångest över att den var dyr. Och när man sätter saker i relation till varandra blir det uppenbara ibland omöjligt att blunda för.
Så jag slutade. Rakt av.
Men jag är, matematiken till trots, långt ifrån säker på att det är värt det.
Jag hade velat ha de där 150 000 i förskott.
Veckans lista. Idrott är kul. Här är fem trevliga sporthändelser den senaste tiden.
1) Endres straffseger över Kais Mora. Jag zappade bland kanalerna och hamnade mitt i dramatiken av en slump.
2) Kappelshamns seger över Hansa/Hoburg i säsongens första utomhusmatch.
3) Anja Pärson lägger av. Bra. Aldrig kul att se hjältar sladda i resultatlistorna.
4) Messi. Ofattbart bra. Jag tror inte att någon någonsin varit bättre.
5) Federer vinner igen. Tillbaka som världsetta i tennis snart, hoppas jag.
mats.pettersson@gotlandstidningar.se
0498 20 24 02