I Stockholm är det normalt att gatorna städas en natt i veckan. Jag vet verkligen inte hur ofta gator och vägar städas på Gotland, men nu vet jag i alla fall att när det städas då görs det ordentligt. Vattenspridarbilen anlände vid åttatiden tätt följd av grusuppsoparbilen, och de som körde var herrar som trivdes på jobbet. Halv fyra på eftermiddagen höll de fortfarande på. Vattenspridarbilen blötte ner vägbanan igen och igen och grusuppsoparbilen kom efter. Först hit, sedan dit. Varv efter varv. Vägbanan blänkte och sken. Gotland är fantastiskt.
Själv gillar jag också mitt jobb, men en del av dagen var jag ute och letade efter en magnolia. Det är något magiskt med de där stora, vaxliknande tulpanblomstren på bar kvist, särskilt vid den här fortfarande deltidsgråa tiden på året.
Jag hade en skärvitblommande magnolia i min skånska trädgård. Den intog sin plats bredvid gårdspumpen och såg från början rätt liten och beskedlig ut. Med åren växte den som sly, det vill säga rent otroligt, och mitt i sommaren blev den mest storvuxet tråkgrön. Den tog kraften ur det mesta i sin närmaste omgivning utom förstås höstanemonerna. Så ju längre sommaren led, desto mer ville jag beskära, helst både här och där.
Det blev aldrig av. De gigantiska, löftesrika knopparna lyckades alltid komma emellan, och på våren förlät jag magnolian vad som helst. Precis som stor kärlek fick den helt enkelt ta den plats den förtjänade. Att betrakta en blommande magnolia är en form av nåd.
Den skånska magnolian blommar även i år där den står. Men eftersom jag visste att när denna odlingssäsong inleddes skulle det vara dags att knäböja på gotländsk jord, samlade jag i höstas ihop en del frön och småplantor från min skånska trädgård. Det var inga märkliga saker som fick följa med, snarare växter med affektionsvärde. Ett litet rotskott från en hysteriskt växande pimpinellros som ursprungligen hängt med från Värmland. Den har så mörkt brunaktiga blad att de ljusrosa, enkla blommorna nästan lyser. En drös jättevallmo som jag själv hade drivit upp från frö. Några av vivorna som jag hade fått från grannens trädgård tillsammans med en småväxt, prästkrageliknande sak som är sympatisk trots - eller tack vare - att den sprider sig som ogräs.
Grannen kallade de blommorna för "studentkraschaner". Föreställ er gärna det ordet på riktigt bred skånska.
Ett lika brett leende så här på lördagen kan inte vara fel.
Om man bedriver någorlunda flitig byteshandel med frön och skott, hinner en trädgård med tiden bli en blommande minnesbank. Det kändes rätt och riktigt att ta med sig lite minnen till den gotländska trädgården. I den växer ännu så länge bara hotfullt mycket kirskål, fem kajp, fyra maskrosor, sex tusenskönor, tusen slånbärsblommor samt en eller annan vildapel.
Det är en början.
Fröna från mina aklejor, malvor, orientalisk vallmo, blåklint, sommargyllen, de gula korgblommiga som alltid måste stöttas och allt vad det nu var, sorterade jag prydligt i olika påsar. I något givet ögonlick drabbas dock den mest organiserade flytt alltid av kaos, och ordningen på fröerna upphörde.
Gör inget. Det okända som gror kommer med tiden att visa sitt rätta ansikte. Resten bara försvinner. Sånt är livet.
Skotten hade jag mer kontroll över, trodde jag. De övervintrade i rejält tilltagna krukor. Men våren kom och nu sticker det upp helt andra saker än jag stoppade ner i jorden. Förgätmigej! En illblå liten revande blomma som jag knappt mindes att den fanns! Taklök! Två iris! En pytteliten kaprifol!
Naturen är därmed lika egensinnigt inrättad som den gotländska vägrenhållningen, men snyggt blir det säkert även i trädgården. Bara att hålla på. Aldrig ge upp. Alltid vara beredd att börja om.
Då och då kommer det ut böcker vars titel antyder att en blommande trädgård kan åstadkommas via lättja. Den arbetsfria trädgården, brukar böckerna heta. Eller trädgård för latmaskar, sådana saker. Men en blommande trädgård bygger, precis som vägrenhållningen i Burgsvik, på ren och skär arbetsglädje. I ena fallet handlar det om att vattna och sopa och skopa upp grus. I andra fallet handlar det om att gräva och rensa och pytsa ner små saker i jorden för att de ska växa till sig.
Arbetet fortgår oförtrutet. Det är fantastiskt härligt.
Medan jorden samlas under naglarna på en, funderar man redan på nästa projekt. Huset är inte ens färdigbyggt, men jag tänker mig att där kirskålen just nu växer som vildast ska den skärblommande klätterrosen New Dawn kasta sig hej vilt upp i vild-apelns krona.
Rosorna kommer sedan. Här och nu är vägen ren som ett salsgolv och i trädgården handlar det om magnolia. Efter att ha kryssat runt bland handelsträdgårdarna på södra Gotland, hittade jag henne i Stånga. Hon heter Sieboldii i efternamn, och kommer att kläcka doftande, vita blommor från juni till augusti. Med tiden blir hon fyra meter hög.
Fyra meter? Doftande blommor tre månader i sträck? Gotland slår Skåne med hästlängder. Jag har aldrig upplevt sån magnoliablomning och sån vägstädning i mitt liv.