Nu är nu och aldrig kommer det åter. Jag tittar på medan stora stycken av is lossnar vid Hidevikens strand. På en del av dem åker trutar snålskjuts. På bräckliga farkoster försvinner de sakta till havs. Nu är tid för våren att komma. Nu är tid att gå vidare, att än en gång hitta meningen med livet. Jag är och förblir en sommarmänniska, som snart övervintrat ännu en vinter. I veckan blev det plötsligt 15 grader i växthuset. Tomatfröna kom upp ur sina krukor inne på fönsterbrädena. Tillvaratagna i höstas ur tomater från den lokala grönsaksmarknaden i Toscana. Där den runda damen gav oss det härligaste leendet på den här sidan Medelhavet. Jag kommer alltid att längta tillbaka.
Även den som längtar kan leva i nuet. Jag har inte vetat om det särskilt länge, men i hela mitt liv har jag letat efter nu. Försökt leva här och nu, inte i dåtid eller framtid. Närvaro kan få mig att känna mig elektrisk av laddning. Jag kan möta någon på gatan, få ögonkontakt och känna spänningen. Vid ett första intryck är det närvaro som sätter sitt avtryck. Den som vill leva ett långt liv ska leva i nuet. Så sägs det helt sant.
Med tiden har jag och nuet hittat våra sätt att umgås. Vi fiskar ganska ofta. Nu. Just i den millisekund linan sträcks när havsöringen kliver på kroken. Nu. När havsörnen seglar in över trutar och isflak och väljer sitt byte. Nu. I naturen sker allt i realtid storslaget underbart. Jag är kär i den känslan.
Nu är i mitt fall också att trycka på knappen. Frysa en bild bland dem alla. På tidningen har vi myntat begreppet nuheter. Det som händer just nu. I min jakt på nuet tror jag äntligen jag hittat fram. Inte i bilden, märkligt nog i mig själv. Mitt i handflatan, i ungefär sju gånger fjorton centimeter sitter det. Att lägga handen mot någon är att nudda vid nuet. Massage är magi och min nya stora upplevelse i jakten på nu.
Jag tror människor känner sig trygga med att bli bemötta med närvaro. Det har räddat mig själv flera gånger. I Marocko råkade jag och några fågelskådare smyga på en sällsynt fågel i sandöknen. Plötsligt rusade en tungt beväpnad säkerhetsvakt skrikande på arabiska mot oss. Det kungliga palatsets enorma domäner var förbjuden mark för obehöriga. Vi kunde inte prata med varandra. Endast närvaron och ögonkontakt räddade oss från vidare kulregn.
Nu är ett ögonblick ett ögonkast bort. Bara den som en gång har drunknat i ett par mörka kaninögon förstår. En sommarkväll var kaninhonan hemma rastlös. Hon skulle ha ungar precis när som helst. Kanske berodde det på att jag då just blivit pappa. Jag tog upp henne i famnen. Nu efteråt vet jag inte hur länge vi satt där på stenmuren hon och jag. Hon blev alldeles lugn av min närvaro. Jag blev hypnotiserad. I de bottenlösa ögonen spelades filmer ur livet. Nu är hon död. Lunginflammation och igensvullna ögon, barnen och vi tog farväl. Veterinären gjorde slut på allt lidande. Nu har vi hittat en sten, och huggit en gravsten med hammare och mejsel. Nu hoppar hon vidare på de himmelska ängarna. Vila i frid.