Nej tack, jag skippar Skipper
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är barnfri. Fri från barn. Jag vill inte ha barn. Har i alla fall inte velat det hittills, på 39 år.
Jag har hunnit gå igenom saken ordentligt. Vridit och vänt, tänkt och känt. Och visst, jag lockas så klart av föräldraskapets unika och oändliga möjligheter.
Men - barn är också oerhört begränsande. För mig. Och min frihet är viktigare.
Det har förbryllat och ibland bekymrat min omgivning, som under ett antal år försökt stämma av tonen på min biologiska klocka. Med huvudet lätt på sned, vänliga ögon och en mjuk, lite på förhand tröstande ton: "Du då Åsa? Vill inte du ha barn?"
Nej, brukar jag svara: Jag tror att jag kan känna mig rätt hel och lycklig även utan att bidra till vår säregna arts fortlevnad.
Nu, snart 40 fyllda, har de där frågorna nästan upphört. Jag antar att folk tänker att det är kört nu - och att det gör det alldeles för otäckt att fråga.
För ofrivillig barnlöshet är ju något helt annat. Det förstår jag också. Barnfrågan kan plötsligt belysa ett svart hål av sorg.
Samtidigt vill jag ju att vi alla, vi medmänniskor, ska våga fråga - även om de där stora, svåra sakerna.
Själv är jag tacksam som kan svara nej och vara nöjd med det. Med barnfriheten. Nu som då.
Jag var aldrig en av de där rosa små flickorna som självklart ville bli mamma när jag växte upp.
Och jag lekte aldrig mamma-pappa-barn. Eller jo. Jag lekte ju med Barbie, Ken och Skipper. Fast oftast tyckte jag att lilla Skipper (dottern) var i vägen. Så, när jag tog med trion på en imaginär bergsutflykt, då fick hon leka häst i skogen. Under tiden passade mamma Barbie och pappa Ken på att nuppa i tältet.
Jag minns att jag ibland blev irriterad när Skipper, som normen ju krävde, snart kom tillbaka till familjens lilla härd - och därmed avbröt vuxenstunden.
Vad då? Hörde jag någon mumla om freudiansk fixering? Tänkte väl det.
Nå. riktiga barn är fantastiska små människor som jag gärna umgås med. Jag försöker ta intryck och lära av dem - och hoppas att jag kan ge dem lite nya intryck och lärdomar. Och kramar. Massor av kramar. Om de vill.
Faktum är att det händer att mitt ego säger att jag borde skaffa barn för att jag ska få bli världens bästa mamma. Så tänker jag att den usla motiveringen används alldeles för ofta. Bekräftelse.
Faktum är också att jag inte ens vet om jag kan få barn. En 40-årig kvinna har en tiondel av fertiliteten hos en 20-åring.
Tanken ger lite svindel, trots allt. Det mesta som går oåterkalleligt förlorat följs ju av en sorg, även om man själv valt bort det. En havererad kärlek är väl exempelvis sällan så vacker som i form av minnenas ruiner.
Bäst just nu:
Wisbymaskeraden 2011. Missade du årets? Skäms! Och boka sedan in nästa års uppföljare...
Antonio Vivaldi och hans klassiska fyra årstider. Tredje stycket om sommaren, Presto, får mina ögon att tåras av rörelse och hänförelse. Vinterpassagen är dessutom perfekt att rida till. Storstilat stilfullt.
Höstskogen. Svampen, den doftande myllan och de glödande ormbunkarna.
Åsa Wallin