Står på en ranglig stege och sågar av en trädgren när Lena-Maria Lindgren kommer gående med sin hund. Hon stannar och berättar att Hansa-Hoburg just vunnit mot Söderköping i kvalet till division 1 i innebandy. Hon är mamma till Jon, lagets bäste spelare, så gissa om hon är stolt!
Stolt är även jag, för Jon och målvakten Joel Söderström var med i det fotbollslag som jag ett antal år var tränare för. Pojkarna i laget var då i värsta slyngelåldern och det var inte ovanligt att de mitt under pågående match började slåss - med varandra. Jon och Joel tillhörde de riktigt lovande och mest träningsvilliga spelarna och efter några turbulenta år och ett antal interna slagsmål blev laget Gotlands bästa pojklag födda 1988.
Stolt är alltså ordet.
Eftersom det här är en typisk "fiskehistoria" så begär jag inte att jag ska bli trodd.
Men så här var det i alla fall.
Denna sällsynta (vindstilla) morgon vadade jag ut för att vittja mitt nät nära stranden i hopp om färsk fisk till middag.
En bit ut i vattnet såg jag hur nätet rörde sig fram och tillbaka. Det plaskade och bubblade och då och då skymtade en bred fiskrygg över vattenytan. Så här års är första tanken: Id! Men det var en öring. Minst dubbel så stor som min största någonsin. Den var så stor att mina fingrar inte nådde runt den breda nacken så att jag kunde få in fingrarna bland gälarna för att få ett bra grepp.
Jag bedövade öringen med några slag med en stenvarpapinne, som jag alltid har med mig när jag fiskar. Jag fick loss öringen och skulle precis stoppa ner den i min fiskesäck när den plötsligt sprattlade till och dök ner i vattnet. Instinktivt dök jag efter, med vadarbyxor och mobil i bröstfickan. Mitt livs största fisk försvann, men längre ut på nätet satt två mindre öringar och en sik. Dyblöt tog jag mig sen hem. Mobilen klarade sig och det blev ugnssekt sik till middag.
Förra veckan citerade jag poeten Gustaf Larssons dikt "Vem söks?", som handlar om hur han blev bortmotad från stranden vid Danbo nära Sysne i Gammelgarn. Så här inleds dikten:
"Vem söker ni?"
De skär i märg och ben
tre små ord av smått förakt,
tre ord av sten.
Det var sommaren 1975 och Gustaf Larsson och hans fru Erika gjorde en utflykt till Sysneudd tillsammans med Inga-Lisa och Svante Hedin i Katthammarsvik.
- Vi hade satt oss för att dricka kaffe vid stranden då en man med gevär kom och sa att "Här får ni inte sitta, det här är privat mark!" berättar Inga-Lisa när jag ringer henne.
Skummande av ilska reste sig Gustaf och gick hem och skrev sin livs första och enda protestdikt.
Den här veckan:
Det lär bli badpremiär, för det är minst fyra grader i vattnet.
Varpaträning utomhus.
I väntan på en permanent bastu i hamnen har vi skaffat en bastuflotte. Den ska monteras och sjösättas.
Min Royal Enfield blir förhoppningsvis körklar.
Mera vårfiske, bara den eviga blåsten kan lugna sig några sekundmeter.
Pekka, tuppen, har fått benskabb. Sanering.
Med andra ord: Mycket att stå i.