Jag röker inte, jag har inte ätit godis på snart två år, slutade på juldagen för att jag hade lust, och jag dricker ytterst måttligt, har under sommaren uppgraderat från noll till trekommafem.
Däremot äter jag chips så in i helvete. Helst grill. Först ett och ett, snart tar jag näven full och trycker in i truten så smulorna rasar nedför stubbhakan.
Härom natten kunde jag inte sova så jag steg upp, kokade te och hällde upp en skål grill. Halv ett. Vart bör man ringa då?
Jag satt där i soffan och läste, Erika Fatland, ”Året utan sommar”. Hon har rest runt i Norge och träffat överlevande och efterlevande efter året utan sommar. 2011.
Det var då, den 22 juli, en ung medborgare med en bomb ödelade regeringskvarteren i Oslo för att sedan ta sig till ön Utøya och skjuta 69 ungdomar till döds. Sammanlagt 77 döda, för hans saks skull.
Alla berättelser från runt om i Norge, all smärta, alla skrik av ångest Fatland skickligt förmedlar till mig i chipsskålen. Hur länge varar sorg? Hur länge varar raseri och ilska?
Jag tänkte: vilken lika bra som angelägen bok, jag tänkte: så nära mellan en soffa i oktobernatten och det eviga mörkret.
I bilradion den här dagen Syrien, allt färre journalister släpps in i landet, hur nu andrahandsuppgifter berättar för oss om läget i en sårad nation. Men även om reportrar finge tillträde: vem kan ändå lita på någon.
Flyktingar drunknar på flykt över Medelhavet, i Nordkorea fängslas folk i dess egen gulag, på Gotland höjs tandvårdstaxan och tänder blir än mer en klassfråga och i morse svor jag över att kaninmaten var slut. Vi har en liten kanin på tomten, han heter Vit-nos. Bindestrecket är viktigt.
Fatland skrev sin bok på Lofoten, för att få ro. En gång var jag där, i stillheten långt bortom allt. Krispig luft, vassa vindar, regn, de gröna bergssluttningarna innan snön föll. Det är tjugo år sedan, det händer att jag tänker mig dit. Jag bodde på vandrarhem i det lilla samhället Å. Å på en ö.
Dill och gräslök går också bra, inte sourcream and onion, men dill är okej. Och potatis. Helst grill. Tänk på barnen i Biafra, sa de vuxna när jag växte upp. Jag äter som fan, tuggar tills munnen smakar avträde.
Och som inte personligt berörd drogs jag in i berättelsen om Utøya, sträckläste den med en känsla av oemotståndlig...nyfikenhet. Läste om Viljar som sköts i huvudet överlevde, mötte Regitze som klarade livet gömd på en klipphylla, träffade Rafals föräldrar där en stol numera står tom.
Jag tänker att jag har tur som har möjlighet stänga ute allt jag inte vill ha in och att jag snart måste i väg och köpa pellets till han med bindestrecket.
Men jag tänker också att livet är det sköraste vi har men att det är omöjligt att ta in när vi är mitt i det.