NÀra katastrof pÄ gurkfronten

Gotland2007-09-24 04:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.
Vi stiger upp vid femtiden pÄ morgonen. Packar bilen med böcker, reklamskyltar, yxa, tejp, vÀxelpengar, bordduk och matsÀck.
Redan innan det ljusnat kör vi sen till Klintehamn för att vara med pÄ marknaden dÀr. Det ska bli mycket trevligt. NÀr vi kommer fram visar det sig att vi Àr ute i mycket god tid.
En vecka för tidigt!
Det regnar och allting i samhÀllet Àr stÀngt. Nej, inte Hasselas bageri och konditori. DÀr trÀffar vi Lars Siggelin, förestÄndaren pÄ Hassela, som den hÀr morgonen fÄtt rycka in som bagare. Vi fikar och pratar om taxirÄnet för nÄgra dagar sen, dÄ tvÄ ynglingar hotade chauffören med kniv och tvingade av henne pengar. Polisen misstÀnkte först att rÄnarna kom frÄn Hassela, men sÄ var det inte.
-TrÄkigt att vÄra ungdomar alltid blir misstÀnkta sÄ fort det hÀnder nÄgot, men det Àr vÀl sÄnt man fÄr leva med. NÀr nÄgon frÄn oss stÀller till med nÄgot Àr vi alltid mycket noga med att tala om det. I det hÀr fallet var det tvÄ ungdomar hÀr frÄn samhÀllet, som inte har nÄgonting att göra med Hassela, sÀger Lars Siggelin.
Och nÀsta lördag ska vi Äterigen stiga upp vid femtiden och packa bilen med böcker, reklamskyltar, yxa...

Min ordinarie leverantör av gurkor i Linde misslyckades med skörden i Är, sÄ dÀr fick jag inga gurkor att göra salt- och jÀst surgurka av.
Katastrof!
Men allting ordnar sig till slut. En odlare i Hemse lyckas skrapa ihop sex kilo, sÄ nu stÄr saltgurkorna pÄ saltning och surgurkorna pÄ jÀsning.
Lycka!

Men Àn en gÄng drabbas jag av det mÀrkliga, att lagen till mina inlÀggningar aldrig rÀcker. Som till exempel till saltgurkorna. Jag följer receptet till punkt och pricka, men lagen nÄr bara upp till halva mÀngden gurkor i glaskrukan.
Minst dubbel sats mÄste jag alltid göra och aldrig fÄr jag veta vad det beror pÄ. Alla gurk-, strömming-, tomat och sillinlÀggare jag talat med sÀger att de aldrig har nÄgra sÄdana problem.
Är det feltryck i just mina kokböcker, eller vad Ă€r det frĂ„ga om?

I förra krönikan sympatiserade jag med den snabbt vÀxande miljörörelsen Asfaltsdjungelns indianer, som i storstÀderna nattetid smyger omkring och pyser dÀcken pÄ parkerade stadsjeepar. "Olagligt? Kanske, men ÀndÄ en demonstrationsform vÀrd sympati", skrev jag bland annat.
PÄ min nya hemsida (www.bisongotland.se) fick jag omedelbart svar frÄn Anton:
"Vad Àr det för trams? Vad skulle du sjÀlv sÀga om du fick dina dÀck saboterade pÄ det hÀr viset? Jag antar att du skulle bli skitförbannad".
Och jag svarade:
"Ja, jag skulle sÀkert bli skitförbannad. I synnerhet om det var tidigt pÄ morgonen och störtregn och jag hade brÄttom. Visst. Men nu Àger jag ingen stadsjeep och skulle heller aldrig komma pÄ tanken att skaffa en. Den hÀr typen av bilar kan vara befogade om man bor pÄ landet och Àger mark med svÄrframkomliga smÄ vÀgar och svÄrforcerad terrÀng. Men jeepen som enbart energiförstörande statussymbol SKA motarbetas!"

I torsdags var jag pÄ Coop i Visby och signerade min nya bok och dÄ kom det en man och berÀttade att han Àger en sÄn dÀr jeep. Trots att han bor i stan. Han försvarade sitt bilval och menade att man inte ska dra alla stadsjeepar över en kamaxel.
-Min jeep drar mycket mindre bensin Àn en vanlig Volvo, sa han bland annat.

Förra veckan skrev jag om Ingegerd Nobell, som dog tvÄ dagar efter sin hundraÄrsdag. Jag försökte tÀnka mig in i hur hon sjÀlv funderat. Blir man sÄ gammal som nittionio Är, dÄ vill man nog ocksÄ bli hundra. Det blev Ingegerd och nÀr födelsedagen var över kanske hon tÀnkte sÄ hÀr, gissade jag: "Nu lÀgger jag av!"
Jag fÄr ett mejl frÄn hennes son Lars:
Ja, det var sÄ att min Mor ville bli hundra Är. Hon berÀttade bland annat om nÀr kyrkklockorna ringde dÄ första vÀrldskriget bröt ut. Hon berÀttade mycket för mig om sitt lÄnga liv och hon var fullt kontaktbar pÄ 100-Ärsdagen. Tack för de fina raderna du skrev.

Den stora drickefesten nÀrmar sig och juryn Àr nu utsedd. I egenskap av ordförande har jag en vÀldig makt vid valet av jurymedlemmar och den makten utnyttjar jag naturligtvis.
Först vÀljer jag mig sjÀlv. NÀr jag har tackat för förtroendet och sagt ja, ger jag mig i kast med resten av juryn. Sammanlagt Àr vi, enligt tradition, fyra mÀn och tvÄ kvinnor. Helt odemokratiskt visserligen, men... Av kvinnorna Àr en speciellt inbjuden medan den andra Àr en "kvinna av folket", som efter upprop i den hÀr krönikan anmÀlt sitt intresse för att fÄ vara med och utse Ärets bÀste bryggare. I Är anmÀlde sig inte mindre Àn elva kvinnor.
Årets jury:
En före detta krogÀgare i Burgsvik, en FÄröbo frÄn Stockholm, en mjölkbonde frÄn Gerum (kvinnan av folket), en ordförande i svensk-danska parlamentarikerförbundet i Sveriges riksdag frÄn Stenkyrka, en kulturnÀmndsordförande frÄn Visby och sÄ den diktatoriskt demokratiskt valde (jag).
Och inte nog med det. Jag har dessutom snott Ă„t mig Ă„rets trevligaste uppdrag. Drickbilens rundtur dagen före sjĂ€lva tĂ€vlingen, för att hĂ€mtar tĂ€vlingsdunkar hos dem som sjĂ€lva inte har möjlighet att lĂ€mna in sina brygder. Bland dem utses sedan "Årets bĂ€sta hĂ€mtdricke", Ă€ven det en mycket Ă„trĂ„vĂ€rd utmĂ€rkelse.
SÄ trevligt kan man ha det nÀr man har möjlighet att bestÀmma sjÀlv.

Skid-Sverige hÄller andan.
Jag har fÄtt ryggskott och tvingas hÄlla upp med trÀningen inför Vasaloppet.

LĂ€s mer om