När lillan kom till jorden
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Faktum är att det grinas ganska friskt hemma hos oss just nu. Med en nyförlöst mamma, en tvåårstrotsig lilltjej och en nyfödd bebis under samma tak, kan man säga att hormonerna svallar. Sambon får springa kors och tvärs genom huset med näsdukar, godsaker och tröstande ord. Om cirka tolv år har han två döttrar i puberteten samt en fru (för om tolv år är vi väl ändå gifta??)med begynnande fyrtioårskris, att trösta. Eventuellt får vi skaffa en hanhund för att jämna ut hormonbalansen i hushållet lite grann.
Det handlar mycket om sömn just nu. Ordet trötthet har plötsligt fått en helt ny dimension. I skrivande stund har det gått tio dagar sedan jag fick sova en hel natt. När denna krönika skrivs, befinner jag mig i ett drömliknande tillstånd. Ingenting biter på det, varken koffein, järntabletter eller en upp -piggande liten treo. Jag förlöjligar mig själv i tankarna, när jag minns hur jag ibland kunde klaga över trötthet medan vi "bara" hade ett barn. Det senaste halvåret har vi haft ett barn som sovit som en stock, tolv timmar varje natt. Hur kunde jag ha mage att klaga?
Det handlar mycket om Bröst just nu. Och mjölk. Det är bröst och mjölk överallt i vårt hus. Våra lakan och mina kläder har antagit en lite sur- aktig doft och vid minst åtta tillfällen varje dygn, måste jag släppa bysten fri för att låta den lufttorka. Tyvärr har amningen krånglat, vilket lett till att jag har hyrt en bröstpump från BB. Denna apparat fjättrar mig vid eluttaget var tredje timme. Där får jag sitta medan mjölkmaskinen rytmiskt mjölkar ur mitt spända juver. Jag har reducerats från människa till mjölkko. Jag kan lika gärna byta namn till "Majros" direkt.
Trots mjölkmaskiner och utmattning har jag aldrig känt mig så rik som jag gör nu. Jag har fött två barn till världen! Jag har gjort dem, tillsammans med honom som jag är så kär i!
21 år, var jag, när den första, väldigt oplanerat, blev till och nu står jag här och tre år har gått och jag är 24 nu och har två barn. Två döttrar.
Det handlar mycket om våldtäkt just nu. En femtonårig flicka tog livet av sig, timmarna innan hon skulle vittna mot mannen som stod anklagad för att ha våldtagit henne. På Östra sjukhuset i Göteborg har en manlig vårdare förgripit sig på patienter. I Afghanistan vill de få igenom en lag som ska göra det rätt för männen att kräva sex av sina fruar minst var fjärde dag. I lokaltidningen hittar man notiser nästan varje dag om män som förgripit sig, antingen med sex eller våld som vapen. Alltid kvinnliga offer. Alltid manliga förövare.
Det pratas ofta om att vi, föräldrar till flickor, måste anstränga oss för att uppfostra våra döttrar till att bli lite tuffare. Hårdare. Starkare. Så att de inte blir just offer. Flickorna måste tuffa till sig lite, för att klara sig i denna, männens, hårda värld. Feministmorsor skriver i sina bloggar om hur de uppmuntrar sina småflickor när det gäller de typiskt manliga egenskaperna och försöker hålla tillbaka de typiskt kvinnliga dragen (de kallar dem för "destruktiva") hos sina småflickor.
Jag tycker det är lite konstigt. För om man ser på statistiken, så borde det väl ändå vara föräldrar till pojkar som tar och anstränger sig lite extra? Om man ser på statistiken så blir det ju ganska tydligt att det är någonting med den typiska "pojkuppfostran" som inte står riktigt rätt till. Om man ser på statistiken så borde det vara föräldrar till pojkar som uppmuntrade sina pojkar till de lite mer kvinnliga dragen. Om inte för att man gillar jämställdhet så för att undvika fällande domar och fängelse senare i livet.
Ligger i sängen med en unge på varje arm. Den ena luktar sand och jord efter en varm aprildag i trädgården. Den andra luktar bebis- lite sött och lite spya. Tänker att jag ska beskydda dem emot allt ont. Gud nåde den jävel som någonsin ger sig på någon av dem. Då får de med Majros att göra.