När gårdspumpen blev tomte
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lugnt och fridfullt ombord.
Det är onsdag, sex dagar kvar till julafton. 200 passagerare , en del högskolestuderande ungdomar på väg hem för att fira jul, ett antal medelåldringar som ska till barnen på fastlandet, några oidentifierbara - och så jag.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. För en vecka sen var jag i full färd med julbestyren hemma. Strömmingen inlagd, granen hämtad, pepparkakorna bakade, dricken på jäsning och den blivande gravlaxen i frysen.
Men nu sitter jag här!
Det har hänt saker i min familj som gör den här resan nödvändig och jag kommer därför att fira julen tillsammans med min dotter i Stockholm. Att jag uttrycker mig så här kryptiskt har sina skäl, så det får ni acceptera.
Det ska i alla fall bli en trevlig julafton, det har jag lovat min dotter.
Min 94-årige far i Lomma vet ännu inte om det, men han kommer att få hembrygd dricke på julbordet. Jag efterlyste i förra krönikan någon som skulle åka till Skåne och fira jul och som kunde ta med en dunk dricke till pappa. Han brukar alltid brygga själv, men i år orkade han inte och han var uppriktigt ledsen för det.
Elva (11!) erbjudanden om dricktransport fick jag. Geografiskt närmast Lomma skulle Birgitta och Gert Olsson i Vibble åka. De ska fira julen hos sin dotter och hennes man nära Barsebäck och jag skickade med en dunk även till deras julbord. Lite kultur behöver dom ha i Skåne också.
Och tack alla ni andra som hörde av er! Ni förstod allvaret i mitt nödrop och ni ska veta att en 94-årig gotlänning i Lomma kommer att bli mycket, mycket lycklig.
Och min traditionella jultävling blev till slut mycket lyckad. Det gällde att skicka in rimmade verser på min och grannens drickbryggning . Förra veckan hade det bara kommit in två bidrag, så jag blev tvungen att skjuta på sista inlämningsdag med en vecka.
Då strömmade det plötsligt in verser (ett tjugotal) av högst varierande kvalitet.
Enmannajuryn har nu sammanträtt (på färjan) och kommit överens om de två vinnande bidragen. Första pris (en bok) går till Erik Wessely i Havdhem, som i en limerick skaldar om vådan av att dricka ej utjäst dricke:
Vid bryggning i Burgsvik i Öja
var en man som ej lät sig nöja
med en lagom stor klunk,
nej, han svalde en dunk,
men sen fick han gå där med blöja.
Andra pris (en egendesignad t-shirt) till Ola Ekedahl i Dalhem:
I Burgsviken har Bison si med grannen förene
så däryvar liga nu en doft av malt å ene.
Ti jaul um de väl vill si skicke
ska det av den doften bli den godeste dricke.
I Stockholm möter jag min dotter vid tåget från Leksand där hon bott och studerat under en termin. Nästan det första hon säger när vi banar oss väg genom julstressen ner mot tunnelbanan är "Så mycket folk!"
Ja, det är mycket folk och värre, rent av hysteriskt, lär det bli läser jag i en tidning. Orsaken är att julafton i år infaller på en måndag och många väntar därför med sin julhandel till sista helgen. Själva ska vi ännu köpa julgran, färdigskivad skinka, köttbullar och senaps- och löksill. Gravlaxen däremot tänker jag grava själv.
Men dricken glömde jag hemma!
Det var tänkt att den här krönikan på själva julafton skulle bli helt oförarglig och enbart"julig", men riktigt så blir det inte för i Svenska Dagbladet läser jag en artikel om egyptiern Wael Abbas, som hade modet att bryta tystnaden och sekretessen om polisens tortyr av gripna personer. Han kom över en videofilm, som visar hur en gripen busschaufför skriker av smärta när han utsätts för misshandel och sexuell tortyr med hjälp av en käpp.
Den filmen och flera andra filmade bevis på polisbrutalitet i Egypten har sedan via Internet spritts över världen. Rättsväsendet blev tvunget att reagera och dömde torterarna till tre års fängelse. På Wael Abbas blogg (misrdigital.blogspirit.com) finns ett antal filmade bevis på polisens brutalitet.
Men om ni inte vill sätta skinkan i halsen och snapsen i vrångstrupen, så vänta till efter jul innan ni tittar på filmerna!
Innan jag åker hemifrån går jag ut till hönsen och önskar dem God Jul. Då uppstår omedelbart kaos- De nio hönorna och tuppen Pekka flaxar hysteriskt omkring och skriker upphetsat i näbbarna på varandra. I detta oväsen uppfattar jag bara enstaka ord som "Jul?", "Redan?", "Städa!", "Nya gardiner!", "Dopp i vattenskålen!", "Julklappar!", "Tomten kommer!"...
Det där sista, om tomten, är det Pekka som skriker. Han är den ende i hönshuset som fortfarande tror på tomten och han hoppar upp på fönsterbrädan, trycker näbben mot rutan och stirrar ut i det ännu kompakta morgonmörkret.
- Jag ser honom! ropar han.
Men det är bara gårdspumpen som då och då blänker till i skenet från gatlyktorna. Och jag får äntligen en syl i vädret och förklarar att det ännu är några dagar kvar till jul, men att jag inte är hemma då.
- Kommer tomten? undrar Pekka oroligt.
Det lovar jag att han gör.