Slutet av oktober är frågetecknens tid. Ovanför mitt huvud flyttar fåglarna söderut. Varför stannar vi ändå kvar? När vi alla vet att det snart blir november, långkalsongväder och is även på bilrutans insida. Väldigt få av mina frågetecken rätas ut. Äpplena ligger travade i sina lådor på altanen. Men kommer de att frysa, eller klarar de sig till jul? Hur ska man lyckas övervintra i november? Med Zelmani och kudden över huvudet? Eller som min vän allvarligt överväger, att redan nu vira in hemmet i lysande julslingor, glitter och änglaspel för att härda ut?
Inte blir det bättre av att ha ett jobb som mitt, där man ständigt ställer frågor. Svaren är ibland svåra att förstå. Får man, enligt länsstyrelsen, bo i sin strandbod, om det ser ut som om man övernattar? Och hur ska regionen lyckas spara, när utgifterna bara ökar?
De senaste veckorna har jag ställt frågor från Hallshuk till Lau, Östergarn och Slite. Gotland är så jäkla vackert att jag får gåshud.
Men levande landsbygd kan inte bestå av en farbror som rastar hunden och en tant som hämtar in morgontidningen sju socknar bort. De flesta ställen jag passerat har legat öde. En kollega från Fide hävdar att norra Gotland börjar i höjd med Hemse. Men oavsett, att få åka från norr till söder och ställa frågor ger tid att leta efter svaren.
En enda liten fråga kan väcka starka reaktioner. Jag pratar om enkäten, dagens fråga, på sidan två. Ett par gånger i veckan får jag uppdraget att fråga fyra personer om något lämpligt. Ibland kan det vara lättare sagt än gjort. Ja, med männen är det oftast inga problem. De vill synas och tar plats, ibland svarar de redan innan frågan är färdigställd. Men frågar jag en äldre kvinna säger hon nästan alltid att jag istället ska fråga maken. Då knyter jag nävarna i byxfickan. När blev männen utsedda till språkrör att föra dessa kvinnors talan?
Så finns det de som blir arga. Inget kan få mig att känna mig mer som en telefonförsäljare än de som knappt stannar upp i steget utan iskallt blänger och hade de haft en telefonlur hade de slängt den i örat på mig.
Mellanskiktet är roligast. De som säger att de inte vill, men som man i deras ögonvrå ser är nyfikna. Får de höra frågan, möjligen också en komplimang över en fin scarf eller mössa, då brukar det räcka för att vinna dem.
Men, så finns det de med håret framåt. Jag må vara en iakttagare av människor men jag kan inte förklara sambandet. En viss typ av frisyr gör att håret är rakt på sidorna. Nertill, i höjd med öronen, liksom svänger håret ut framåt. De med denna frisyr går alltid snabbt och utan tvekan. Håret guppar i takt med de bestämda stegen och svänger som gardiner i korsdrag. Att de någonsin skulle svara på en fråga kan jag glömma.
Men, nu läste jag i tidningen att musikerna Risto Leino, Kalle Jakobsson, Evert Jansson, Lennart Walman och Bert Alvengren ska ut på turné. Deras föreställning heter Gubbröra. Jag tänker att de måste bli ett lokalt svar på succén Ladies Night på fastlandet. Jag tror namnet Källingnatt hade lockat fler, och att de med håret framåt kunnat tina upp lagom för en fråga.