Jag landade på månen i går. Det rymdsvarta runt om mig, månens gnistrande yta där nere när jag närmade mig, när jag sedan tog mark.
Känslan då.
Den känslan som inte går att beskriva för någon som inte varit där, vars referenser inte räcker till; som att bli förälder, som att betala räkningar.
Att landa på månen, att kliva ut där sen. Ett litet steg för mänskligheten, ett jättekliv för mig.
Nej, DEt NÄRMASTE en måne jag har i mitt liv är den som är på väg upp genom håret.
Men jag betalade räkningarna på Internet i går. För första gången i livet. Det var lika extremt som att flyga raket.
Så här: jag fick en liten dosa av banken och en kod att knappa in och en kod till och sen ännu fler siffror och du har så klart redan landat på den månen så jag behöver inte förklara mer än så.
I någon mening är jag den gamla tidens sista utpost.
Jo, jag har betalat räkningar förr; skrivit under, stoppat dem i kuvert och lagt på lådan. Det går att göra så än i dag. Frågan är vad som försvinner först; själva den möjligheten eller Postens lådor.
Jo, jag har mobiltelefon. Det är många som inte tror fast jag haft den i tio år. Samma telefon hela tiden, en strålande liten manick. Men jagvet inte hur man lagrar telefonnummer i den. Så vet jag att jag behöver ringa någon och inte vill ha med mig min telefonbok (en liten bok, alltså, funktionellt och bra) så klipper jag av den gula delen av en post-it-lapp med klister på och fäster på baksidan av telefonen. Sen skriver jag numret där för hand.
Jag är ingen teknikmotståndare, det finns mycket som är bra. Men allt har nödvändigtvis inte blivit bättre.
I denna supersnabba bredbandstid och efter 100 år av tekniska landvinningar tar man sig i dag fram lika fort på Londons gatunät som på 1800-talet, läste jag i DN.
Det var en fascinerande och, måste jag säga, praktisk värld som öppnade sig när jag landade på månen.
Jag har kontroll på mina konton, ser var pengarna tar vägen och vet du, man har bara en dosa och en kod och så någon kod till och sen är man i Stillhetens hav.
Att vara man och inte förstå teknik eller ens intressera sig för tekniska ting har dock sina sidor.
Jag försöker till exempel få hon jag bor med att besiktiga våra bilar. För en kvinna behöver på bilprovningen aldrig känna sig lika idiotförklarad som en man, det är jag övertygad om.
Sist kom jag dit med två hjul monterade i fel rörelseriktning. Hördu, vem är det som satt på de här däcken? Och hur kunde jag vara så korkad!