Jag skulle bara skura köksgolvet. Vilket är omöjligt i tysthet. Svabben kräver en taktfast rytm. Ur cd-hyllan lyste Rickfors namn i rött. Greatest hits från 1999. Vingar och Vart tog alla vilda kvinnor vägen. Där, på konvolutets insida, hittade jag min bild. Av en svartvit man i skäggstubb med sug i blicken. Golvet blev inte torkat. Istället kastades jag tillbaka till början på 90-talet. Åren då jag kom och gick på Grymlings.
Den gamla gården var magi. Ett stycke farligt och oberäkneligt liv jag attraherades av och som kom att betyda väldigt mycket. Rocklegendens fru hade varit fotomodell och ansikte åt någon känd parfym i Paris. När de drog in med sina vänner förvandlades Grymlings till ett vandrarhem. Där folk kom och gick, musiker och artister, journalister och annat folk. Fester och ensamhet. Jag var darrande ny, mager tillika om armar och hals. Men någon hörde mitt namn. Det ena gav det andra, och uppdraget att fylla ett stort antal väldigt glossiga sidor i ett magasin blev mitt.
Jag trodde arbetsdagar börjar strax efter åtta, vilket jag var tämligen ensam om på den gården. Därav kom det sig att jag blev sittande med Rickfors ännu i morgonrock vid hans köksbord medan han drack sitt morgonkaffe. Till en början under tystnad. Han var torterad av skamliga nöjesjournalister, som ställde intima frågor om sexliv och relationer. Jag var dryga 20 och hade gäddfiske som enda tanke i mitt huvud. Jag var ofarlig. Så vi pratade fiske och vadarbyxor, efter en stund vred han på en demo med sin nyskrivna låt Blue night. Percy Sledge skulle ha den på sin comebackplatta. Den kände Mr Sledge kom till ön då någon gång. Det var en tid när vad som helst kunde hända.
På vinden på Grymlings fanns en studio. Och en mexikansk hängmatta. Där poserade Rickfors med sin gitarr. Medan kändisproducenten Max Lorentz vred på massa knappar på mixerbordet. Musiker kom och gick, och jag likaså. Bilder behövdes ständigt. Hästtidningen Kentaur ville ha action. Mia Rickfors drog den svarta baskern över öronen, slängde sig upp på sin quarterhingst och red med grimskaftet svirrande i luften i galen galopp runt runt på sandreveln nere vid Gustafs. En röd kelimmatta rullades ut. Skinnrock och hatt som om de lånats av Clint Eastwood. Det var sensommar och det bleka ljuset tecknade paret i mjuka konturer där de låg på mattan. Än i dag är de bilderna magi. För mig. Att tillbringa dagar på Grymlings var att kika in i en annan värld. Flärd och guldkranar, och kristallkronor i badrummet. En enorm björnfäll framför öppna spisen. Dancing on the edge of danger. Micke Rickfors skrev låten efter att ha kört bil i hög fart i dimma på Rivieran. För mig är den låten morgondimma i gryningsljuset på väg till Grymlings. Den är gnistan som sprakar till när livet ibland blivit för ospännande.
Bilderna publicerades och när lönen kom klev jag in till Vera på Julia Hultgren. Pekade på långrocken i skinn. "Jag tar den där".
- Men, den är väldigt dyr, sa hon.
Jag halade upp tusingarna på disken. Än i dag hälsar Vera om vi möts på stan. Rockmusik värd varenda krona.