Modern tids mest ignorerade förbudsskylt?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det känns riktigt bra att vara tillbaka i den av nån anledning så förhatliga vardagen.
Det är lite som tvärtom det man känner inför julen. Man längtar och längtar men sen när den kommer så är det bara en vanlig dag med lite extra mycket mat och fina kläder (I alla fall är det inte så speciellt nu när man inte får julklappar längre).
Vardagen däremot ser vi inte alls fram emot utan tänker bara att ledigheten går så himla snabbt och snart är den slut.
Sen när vardagen kommer så är den... härlig. Faktiskt.
Inget svar med alla rätt kom in efter min jultävling med knäppa sångtexter. Ingen lyckades knäcka "Alla balla tjafs-låten" men av svaren jag fått förstår jag att det finns många olika versioner av denna ramsa. Den jag tänker på tror jag i alla fall spelades ganska mycket på radion.
En kort stund när inga svar kom var jag rädd att det var nån av låtarna på "Bordell-Mammas visor" eller något annat pinsamt som jag offentligt erkänt att jag lyssnat på som liten, men jag tror inte det.
Nåväl, den som kom närmast rätt svar ska få en åtråvärd GT-kortlek och det är ingen mindre än min käre före detta granne och chaufför till mången bonddans genom åren, Thomas Hedin, numera Eksta. Krattis!
Barbro Löwenborg mejlar och minns en version av "Alla balla tjafs" som gick så här: "Alla malla tjafs uti Fiskabalajka, alla malla tjafs uti Binga-bånga- bej. Ri-skulle-ra skulle rumpen-stumpen, ri-skulle ra skulle skulle rullan-lej. Kläderna de bära på, är utav Kina-trå, tjipp, tjapp, tjipp, tjappp, Kina-man."
Den ramsan handklappade hon med sina kompisar i skolan i Bagarmossen och den försökte hon också lära de nya kompisarna när hon kom till Fide skola 1943.
Så det är helt klart en text med förankring längre tillbaka än jag minns.
(Rätt svar på de andra låtarna var såklart att "Der Eiermann" sjöngs av Klaus und Klaus och "Hej, hej, hemskt mycket hej" av Hemliga byrån).
Det har varit många utnämningar av årets ditt och årets datt men här kommer modern tids mest ignorerade förbudsskylt: enkelriktatskylten precis efter den lilla rondellen in till Ica Maxis parkering.
Jag körde mot den själv ett par gånger innan jag såg den, nu roar jag mig att kolla på hur andra kör och inte många svänger höger direkt in på parkeringen.
Tomten kom som vanligt och årets nyhet var att han gått GFI-kurs (gotländska för invandrare) sen sist.
Småländskan hade bytts ut mot gotländska och Tomten tog en svängom i träskorna på salsgolvet. Det är svårt att låta bli att tro på Tomten när han är så påtaglig och härligt tomtig.
Jag har just börjat att anpassa mig och mitt hushåll för övergången till digitalteve.
Jag tycker inte att man ska köpa alla nymodigheter så där rätt av så jag har avvaktat. Ni kanske tror att jag blivit alldeles virrig men jag har kabelteve och därmed inte riktig digitalteve. Än.
Men nu har jag erbjudits en gratis box, snabbare bredband och telefon, allt i ett, utan att det ska kosta ett öre mer än det jag redan betalar för mitt befintliga segband.
Vem kan säga nej till sånt?
Jag frågade flera gånger men blev försäkrad att det inte skulle kosta mer, vare sig nu eller senare.
Jag återkommer i den spännande utvecklingen.
Ibland händer det konstiga saker som piggar upp ens annars lite förutsägbara vardag.
I det här jobbet vet man aldrig riktigt hur ens arbetsdag kommer att se ut. Häromdagen, den första snödagen, tränade jag halkkörning till Fårö, vilket i sig är lite ovanligt. Att en reporter kör alltså.
Av nån outforskad anledning är det annars alltid fotograferna som kör när man är iväg på reportage, så är det överallt.
Men alltså inte denna dag.
Boende längs vägen från Broa till Sudersand undrade nog vad som utspelade sig där denna dag eftersom den röda GT-bilen for (nåja) fram och tillbaka, fram och tillbaka längs vägen. Nu var det så att vi hade lite dötid som vi ägnade åt att leta efter Digerhuvud. Två Suderboar på Fårö förlitar sig på skyltning men till denna turistmagnet finns av nån anledning ingen skyltning.
Nåväl, just när vi hade bestämt oss för en kaffepaus vid Sylvis döttrar mötte vi en brödbil som det rykte misstänkt mycket om.
Nog för att man ska leverera färskt bröd men det här verkade lite överdrivet.
Vi vände och den ovana halkföraren (jag) fick upp pulsen ordentligt i en biljakt som i mina ögon gick alldeles för fort.
Jag blinkade och gick på för att få brödbilsförarens uppmärksamhet och till sist körde jag om, med ett benhårt grepp om ratten och näsan framme i rutan, i full koncentration för att inte köra i diket körde jag om, svängde sedan in till kanten och hoppades att han skulle stanna.
Det gjorde han.
Och självklart hade han själv märkt att det rykte om bilen och höll just på att prata med en verkstad om saken i mobiltelefonen. Det var förmodligen turbon som gått hädan.
Inte alla hetsar upp sig för något så trivialt som en brinnande bil.