“På annandagen kom en vänförfrågan - från min mormor!!!"
Brukar skratta gott åt SvD-tecknaren Berglins träffsäkra gubbar, så ock denna gång. Men, stopp, nu kände jag mig vid närmare eftertanke en aning träffad.
Det är ju faktiskt så att jag ylar rätt ofta även om kommunens fixar-Malte befriat barn och barnbarn från just problemet med glödlamporna i taket.
Det finns så mycket annat praktiskt att ta itu med. När släktens gamlingar levde kunde jag tänka att “kan de aldrig fixa nånting själva". Nej, det kunde de inte. Nu är deras ättlingar minst lika hjälplösa med det praktiska. För närvarande gäller det en liten hake i badkarsfronten som måste fästas. Stirrar dumt på en bruksanvisning, känner trevande bakom badkarskanten; att vigt krypa under och titta närmare är uteslutet. Hjälp, var är mobilen!
Samtidigt kunde kanske räddaren i nöden ta med sig borrmaskin och skruva fast den nya vägglampan...
Språkpolisen förundrade sig över prins Daniels beskrivning av hur Victoria “äntrade" kyrkan vid bröllopet i somras. Man ser framför sig en kronprinsessa som klättrar uppför lejdaren till ett fartyg eller kliver på landgången.
Men, en koll visar att man numera äntrar både styrelserum och röda mattor. Och skepp hör ju ihop med kyrkobyggnader, så låt gå!
Raskt över till modevärlden. Finns det ingen modeskapare som kan kreera snygga uniformer åt kvinnliga poliser?
Se bara på Carin Götblad och hennes kolleger. Deras halsar formligen försvinner i de bredaxlade kavajerna. Och det fyrkantiga intrycket förstärks av stora missklädsamma mössor. Ser ut som om de rafsat åt sig någonting på måfå i polisens klädförråd.
Så omöjligt är det väl inte att designa en elegant feminin uniform. Kan flygbolagen klara den saken så kan polisen med lite god vilja. Det är inte första gången i världshistorien som kvinnor klär sig typiskt manligt men ändå vackert och bekvämt. Coco Chanels lediga dräkter för moderna yrkeskvinnor är bra exempel på det.
Nu till filmvärlden. Bortgångne skådespelaren Per Oscarsson minns jag från filminspelningen av Ole dole doff där han spelade en lärare. Det var på 60-talet, regissör var Jan Troell. Det som förbluffade mig då var Oscarssons sätt att växla om från privatperson till skådis. Övergången märktes inte. Han spankulerade omkring muttrande i väntan på tagning och plötsligt var filmandet i gång på ett alldeles naturligt sätt.
Årets mest omtalade förslag står ett centerpartistiskt kommunalråd för. Han vill införa en tjockisskatt. Överviktiga ska alltså betala en särskild skatt för sina samhällsbelastande kilon.
Varför inte straffa även tjockskalliga blogginlägg? Kanske lättare att kontrollera dessutom.