Som första bil rullade vi förväntansfulla in på den stora parkeringen utanför Ikea i Kalmar. Vi var så tidiga att vi hann köpa citrusträd på Plantagen innan det stora varuhuset öppnade. Sedan klev vi in genom entrédörrarna, ensamma för en mycket kort stund.
Jag måste säga att jag har ett ytterst välutvecklat lokalsinne. Men redan efter de första snirklande turerna runt sängar, smarta hemmalösningar och Billyhyllor kände jag mig som en hillbilly från landet. Totalt bortvillad.
Jag utnyttjar hellre min förmåga att hitta hem i skogen än på Ikea. En äldre släkting hävdar att Kamprad uppfunnit en sorts gas. En lustgas anpassad till kvinnor som får dem köpsugna till max. Som fungerar lika effektivt, men avtändande på alla män och får oss att genast skynda mot utgången. Jag är böjd att hålla med släktingen i hans teori.
Det är sällan jag köper nytt. Nytt är bra om 40 år. Jag väljer det som är lite skevt och sprucket, som har patina och själ. Därför känner jag mig alltid lite bortkommen i stora köpcentrum och varuhus. Hellre prylbodar och loppisar, Gotland är ett mecka med handtextade loppisskyltar i var korsning. Till och med längst ut på Norra gattet i sundet mot Fårö vimlar gamla prylar i ett uthus ifrån förr.
Men mitt paradis heter Myrorna och ligger i Stockholmsförorten Ropsten. Här hänger äkta vara från 60-talet sorterat efter färg. Jag får samma sug i blicken av gamla prylar som landshövdingen får av kunglig glans. Kommersialismen känns som ett val där man får flamskyddsmedel i kläderna på köpet. Jag har ett gott miljöhjärta. Min mockajacka har trasigt innerfoder, men Skinnspecialisten i Malung visste hur en klassisk jacka ska se ut.
I eftermiddag står jag på Karlavagnens loppis och säljer prylar. Och vinstockar från det egna växthuset. Något så socialt som en loppis får man leta efter. Trots att priserna är låga blir det ändå en slant i den gamla konservburken hemma i skafferiet. Barnen brukar roa sig med att hälla ut alla pengar på köksbordet och räkna. Resekassan är mycket mera värd om hela familjen tjänat ihop den tillsammans på loppis än om man drar fram sitt bankomatkort. Känslan är hela grejen, vare sig man susar genom stan på en Vespa från 1967 eller promenerar i väl ingångna begagnade boots med spets från Italien.
Min senaste förälskelse från förr är italiensk, så klart. En Vespa med patina är mer än någon kunnat önska. Jag provkörde och susade förbi Alva kyrka fram och tillbaka - sedan var jag såld. Nu ska jag bara ha tag i en gammal ägglåda i trä som jag ska ha bakpå med kameran i. En äggskalshjälm, så kallat vurpollon, finns säkert på någon loppis. Sedan ska jag och Vespan ut på jobb. Visby är en stad som gjord för Vespor. Och vaddå, ingen kan väl vara paparazzi utan en äkta italiensk paparazzihoj?