Min livskamrat har gått ur tiden
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Unga var vi båda två, mycket yngre än man brukar vara nuförtiden. Men man behöver inte vara dum bara för att man inte har hunnit leva särskilt länge. Så vi sa till varandra att det är inte mycket man vet om livet på det här stadiet, men två saker kan vi bestämma själva som gäller just för oss två tillsammans.
Det ena var att vi var livskamrater. Vad som än hände just oss två framöver mellan nu och sedan långt inne i det okända, så skulle just vi två fortsätta att vara kamrater. Hela livet. Hur tillvaron än tedde sig. Skulle just vi följa varandra till slutet.
Och så fick det bli.
Det andra var att vi skulle tala med varandra. Varje dag. Minst en gång. Hur än livet såg ut och hur arga vi än var och hur det än tog emot att prata när man hellre hade smällt i dörrarna.
Inget jävla tigande.
Så fick det också bli.
Nu hade vi barn, bil och ett pyttelitet trähus som obegripligt nog var försett med en gigantisk klippa i källaren, byggmästaren hade väl tyckt att den var för dyr att spränga bort.
Vad vet man. Och även om allt gick fort, så gick det väldigt bra. Ett barn, två barn, tre barn, fyra barn, sedan sprack väggarna i det pyttelilla huset och vid explosionen hamnade vi allihopa i ett skärt renoveringsobjekt där putsen föll i stora sjok och skatorna satt och pickade efter isoleringshalmen därunder.
Men kåken var stor. Det var det som var vitsen. Stor nog att rymma alla sådana soppkök till kalas som vi hade råd med och lust till. Och barnen visade sig till vår gränslösa förvåning inte fortsätta att vara små jämt, det är bara inte klokt vad barn växer till sig. Och vad fort det går sedan.
Är dagens småbarnsföräldrar informerade om detta? Det var inte vi.
Så det stora husets väggar sprack aldrig, i stället började det så småningom eka om dem. Vi började allt oftare tycka att vi bodde i ett monument över fyra barndomar och en massa skojiga middagar bland alldeles för många böcker, därför blev det dags att rensa. Slänga. Ge bort. Bära, bära, bära.
Livet är ett enda långt bärande och nåden är stunderna när man själv blir buren. De stunderna finns. Alltid. Klart de gör. Det gäller bara att man vare sig tvivlar på dem eller tar dem så för givna att man inte ens märker dem.
Det vore välan synd.
Särskilt under veckor som denna.
Livet bytte gestalt. Minska mängden inköpt köttfärs till spagettin. Färre omgångar tvätt i maskinen. Baka bröd och frysa in i stället för att raskt baka ännu mer därför att framåt kvällen var allt slut. Uppätet, bara smulor kvar.
Köpa mjölk bara ibland. Ordna svällande söndagsmiddagar, där min alltmer dementa mamma satt mitt i hopen och sjöng gamla tiders sånger med skraltig röst när hon inte höll galet munter låda om livet mer ibland.
Hela tiden vi två. Det är nog det som är själva vitsen med att vara varandras livskamrater. Hur livet än ser ut. Man kan varandras berättelser. Orden och erfarenheterna och upplevelserna och sorgerna och all glädjen snor sig om varandra i all oändlighet tills det tvinnas ett rep. Ett mycket tjockt rep.
Man vet inte allt när man är ung, i så fall vore det väl ingen vits med att bli äldre, och just detta hade vi ingen aning om när vi bestämde oss för att vara livskamrater. Att när den ena av oss försvinner, så är bara hälften av historien kvar.
Det sista vi gjorde innan mardrömsmånaden bröt ut var två saker.
Dels åkte vi till Los Angeles för att fira vårt första barnbarns allra första jul. Det gjorde vi rätt i.
Dels byggde vi hus på Gotland. Absolut mer mitt hus än hans, ärligt talat, han fattade liksom aldrig vitsen med att över huvud taget att lämna Kungsholmen nu när vi äntligen hade landat i innerstan i stället för att sitta och häcka ute i förorten.
Om det inte gällde Las Vegas, förstås. Eller Key West. Eller New York.
Men eftersom vi var ense om att livskamrater är till för att stötta varandra, inte för att stapla svårigheter och bygga hinder, så var det okej att jag hade fäst mig vid Gotland på ett helt obegripligt passionerat vis. Helt okej, bara han slapp bära.
Det slapp han. Självklart. Så gissa var han var när flyttlasset kom från Visby och nybyggandet pågick för fullt runt en stökig hoper stolar och bord staplade på höjden?
I Las Vegas. Var annars? Han ringde och hörde om allt hade gått bra, för vi pratade ju alltid med varandra varje dag, och jag sa att det här med Gotland, feståru, kommer bli kanon.
Och det blev det. Det är det. Men vi hann inte ens sätta allra första brasan i den nybyggda kakelugnen, för nu är han död.