Min gotländska kakelugn och jag
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så här i skrivbranschen vet man rätt säkert vad man håller på med när man skriver en krönika. Det kommer uppstå en text som är si lång, för det har man kommit överens om.
Med en bok är det helt en annan sak, särskilt med en del. Berättelsen som jag satt och plitade på i Visby för ett år sedan kommer bli klar när den har lust, jag håller fortfarande på.
Hur som helst kan man inte skriva dygnet runt ens när man sitter och blåljuger av hjärtans lust, så en dag bläddrade jag i Gula Sidorna för Gotland för att hitta någon som kunde vedspisar. Nybygget bestod i det läget av en grund plus lite slangar med blötsnö på och inte särskilt mycket mer, men det skulle komma att behövas en eldstad för ved. Med tiden.
I katalogen hittade jag två lämpliga telefonnummer. På det ena numret svarade ingen och på det andra svarade kakelugnsmakaren Nils Ljung i Linde, strax utanför Stånga.
Nils lyssnade tålmodigt på mina utvikningar om hus som byggdes och storleken på kaminer av gjutjärn och det dumma med trivselspisar som sliter ut värmen genom skorstenen, om priset på sandugnar, om skorstensstockens bredd plus nödvändigheten av eldar som värmde. Jag sa att eftersom huset var nytt, fast mycket sten och trä, skulle det kännas bra med en spis som också var ny, fast på ett traditionellt sätt. Då sa Nils Ljung något som lät så förbluffande att jag måste dra efter andan.
- Jag kan bygga en kakelugn åt dig, sa han, en helt ny kakelugn. Jag kan göra den i gotländsk lera, från Havdhem. Om du är intresserad.
Om jag var. Sedan Nils Ljung sagt att en splitter ny, gammaldags kakelugn var möjlig att åstadkomma, var jag egentligen inte särskilt intresserad av att nybygget skulle förses med något annat att elda i. Nerplockade och återuppbyggda kakelugnar har man väl hört talas om, både antika och yngre, både enfärgade och bemönstrade, inte minst på senare år. Men hur många har hört talas om en kakelugnsmakare som nytillverkar en vit kakelugn med krön på gammaldags vis, skröjar och glasyrbränner på klassiskt vis och sedan bygger upp den på plats med rökgångar i tegel enligt gamla metoder?
Inte jag. Ingen annan som jag har talat med har heller hört talas om en kakelugnsmakare som åtar sig sådana byggen, och tro mig, jag har talat med många. Nils Ljung är inte de stora ordens man, men han går så långt att han håller med om att en ny kakelugn är ovanlig.
Själv har jag varit reporter i hela mitt liv och är det något man lär sig som reporter så är det att ta i när man vill något, så jag kallar Nils Ljung för unik.
Kakelugnsmakaryrket var länge på utdöende, skrået hann försvinna. De som jobbar med kakelugnar runtom i landet i dag har envist och berömvärt bevarat både ugnar och kunskaper som särskilt sjuttiotalet ville skrota, men de har nog ingen riktig ordning på vad den ene gör och den andre håller på med. Jag har dock googlat runt en del utan att hitta någon enda kakelugnsmakare som nytillverkar, vilket gör att jag är extra mallig över att Nils Ljung har signerat ugnen. November 2007, står det på ett av blocken, jämnårigt med kåken i övrigt.
Det är på intet vis självklart att de gamla kakelugnarna är signerade, skickliga hantverkare har i alla tider gjort sitt jobb utan att för den skull sätta ut sitt namn. Men på en del av de gamla gotländska kakelugnarna har Nils Ljung under decenniernas lopp hittat en karakteristisk grön liten plupp, åstadkommen med lite koppar i glasyren. Den traditionen har han tagit fasta på och vidareutvecklat till sin signatur, ett snabbt penseldrag i koppargrönt på ett av de i övrigt vita blocken. Det syns, men bara om man särskilt tittar efter. Snyggt.
Jo, jag har pratat mycket om kakelugnen under året som gått. Det har varit ett äventyr att följa processen, från vag idé via blyertsskiss, över till lera på tork i en lada och återigen vidare till ovanligt lyckade bränningar där allt höll. En god vän utbrast till slut att hon verkligen hoppades få se den där kakelugnen någon gång, inte bara höra om den.
Det ska hon minsann få göra i sinom tid. Men inser bortskämda gotlänningar egentligen vilken guldgruva av ovanligt kunniga hantverkare som finns på den här ön? Ett drygt år efter det allra första samtalet med kakelugnsmakaren Nils Ljung står den nybyggda kakelugnen nu precis där den ska stå, mot ena gavelväggen. Den är ovanligt slank och ovanligt hög eftersom den är anpassad efter platsen där den står och den blänker i olika nyanser av vitt eftersom tennglasyrer har den charmanta egenheten att de rinner.
Snart kommer skorstensfejarmästaren och provtrycker ugnen, det hör till. Först någon gång framåt vårkanten blir det premiäreldning för ugnen måste stå och torka i lugn och ro och av allt detta förstår ni att kakelugnar inte lämpar sig för folk som har bråttom. Själv har jag haft rätt god fart på det mesta jämt, men jag vill gärna se kakelugnen som ett tecken på erövrat lugn.