Men hur kul är det utan pirret?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fortfarande (eller äntligen) skiner solen och värmer oss men samtidigt är luften både klar och uppfriskande, och inte minst, det råder normalare trängsel och tempo.
Första julklapparna är undanlagda i garderoben, det är däremot rekord.
I våras fick jag och dottern varsin biobiljett i present och ända sedan dess har vi hållit utkik efter någon rolig barnvänlig film att gå på.
Inte en enda har det visats. Förrän nu. Nu kommer de slag i slag och en lördag i augusti gick vi för att se Familjen Robinson.
Det kändes lyxigt bara det, att gå på bio i dessa dvd-tider. Vi hade förbokat på Internet för att få de bästa platserna.
Det hade vi inte behövt... Vi fick hela salongen för oss själva!
Annat var det nu senast när vi var på premiären av Shrek den tredje.
Även den här gången hade vi bokat plats via nätet och hämtat ut våra biljetter två dagar innan. Men eftersom vi skulle ha popcorn fick vi ändå stå i kö i 20 minuter. Men värre var det för dem som trodde de varit ännu smartare och även betalat biljetterna via nätet så att de skulle slippa hämta ut i förväg.
Många krångliga system har man varit med om men detta var nog ett av de krångligaste.
De som hade bokat och betalat i förväg hade inget för det utan fick vänta till sist. När de äntligen kom fram i kön fick de besked att de skulle kliva åt sidan och ge förtur åt de som bokat men inte hämtat ut....
Vilket naturligtvis ledde till ökad trängsel och irritation. Den stund det hade tagit att lämna ut de färdiga biljetterna överskreds med många minuter när stackarna i kassan var tvungna att gång på gång förklara och försvara detta korkade system.
Nåja, vi fick våra popcorn och filmen var jätterolig.
Det är bara att hoppas att vi snart får vårt biohus så att det visas lite fler filmer oftare.
Folkets Bio finns såklart som ett bra alternativ som visar massor med bra filmer.
Att ha ett barn som börjar ettan är underbart på många sätt. Ett är att man själv minns och återupplever hur otroligt spännande och kul det var. Antar att samma tyvärr gäller om man tyckte det var hemskt och tråkigt men för mig är det en spännande resa som börjat nu med läxor och bänk- och bokomslagspapper, matsäck och gympapåse.
Men en sak förundrar mig, har träningsoverallen försvunnit? Hastade in i sportaffären för att snabbt inhandla en dylik men höll på att få sinne när det enda jag hittade var vanliga kläder och såna där prassliga överdragskläder av regnklädstyp, men inte en enda vanlig träningsoverall.
Nu har jag i och för sig inte varit inne i idrottsvärlden på många år men sist jag var där fanns det en uppsjö av träningsoveraller av alla olika sorter.
Några mjukisoveraller hittade jag till slut men det var inte riktigt det vi var ute efter så det fick bli ett par överdragsbyxor av en sort och jacka av helt annan sort.
Tänk vad tiden förändras fast man tycker att man är mitt uppe i den hela tiden.
Vissa förändringar är dock svårare att undvika som till exempel de egna åren som går,
Tack för alla vänliga tillrop med anledning av min offentliga födelsedagsuppgift förra veckan. Det ska jag upplysa om varje år, det var jätteroligt med oväntade och välkomna hälsningar. Har en tid gått och funderat på om man inte skulle kunna hitta nån anledning att ha kalas för något snart.
Själv fyller jag inte jämnt på många år, ingen verkar gifta sig (allra minst jag själv), allt fler slingrar sig undan sina födelsedagar. Inte ett kalas så långt ögat når. Kanske man skulle ställa till med kalas helt utan anledning? Men det är ju roligt att bara gå på kalas också, inte själv rodda med allt.
På tal om det där med giftermål.
Insåg nyss, och därmed kanske alldeles för sent, att jag förmodligen har helt fel inställning till att hitta kärleken. Här går man nämligen och väntar på att det ska pirra till när det kanske tvärtemot handlar om ren och skär planering: att bestämma sig för att någon är trevlig och smart och sen bara vänja sig vid denna person för att så småningom (hoppas) bli förälskad?
Men hur kul är det? Utan pirret?
Såg ett tv-program (jag hamnar alltid på såna program när jag zappar, kan det vara Ödet som vill ge mig en vink?) om en tevereporter i England som dejtade offentligt för att hitta en man. Och det kändes faktiskt genast lite bättre. För kunde hon ha samma problem som jag, då handlar det inte bara om att vara smal, snygg och smart. Hon var nämligen slående vacker, hade underbar humor och var skärpt som tusan.
Ändå hade hon svårt att hitta kärleken.
Hon ville också följa passionen men då fanns det nån relationsexpert som förklarade att det där som händer när vi träffar någon och det bara är magnetiskt, att det är mer en kemisk reaktion än ett bevis på att man "klickar" med någon.
Tråkmånsar.
Å andra sidan är det mer hoppfullt att tänka så än att vänta på att bli skjuten med en Kärlekspil för det händer ju inte varje dag direkt...
To be continued...