Det är kallt. Det är snö. Det är is. Med små, små steg stapplar jag runt här på gården. Minsta lilla man tappar koncentrationen är det nära att man halkar och faller. Bruten arm och gips i sex veckor är jag liksom färdig med och det är heller inget som passar ihop med lammskötsel om man säger så.
Jag känner mig så gammal i den här halkan, som en gammal, gammal tant som behöver ha någon att stödja sig mot för att kunna ta sig över storgården. Mamma sms:ar och frågar om jag har fått på broddarna på stövlarna, det känner man sig inte yngre av precis. Hemmansägaren förbjuder mig att vistas på halkiga underlag, vare sig det är till fots eller med bil. Det får mig att känna mig instängd, fångad av is.
Vi kan bli väldigt osams, Hemmansägaren och jag, om det här med vinterväglag. Av olika anledningar så lyckas inte jag så bra med min bilkörning på vintern. En anledning är att min bil inte har fyrhjulsdrift utan halkar omkring lite hursomhelst på vägen. Den är också väldigt låg så blir det bara minsta, lilla snödriva så blir den hängande där, som en gråsugga som hamnat på rygg, med hjulen snurrande. Hemmansägaren anser förstås att det inte alls har med fyrhjulsdrift eller höjd på bilen att göra utan att det endast handlar om chauffören.
Eftersom jag kör fast eller kör i diket jämnt och ständigt så spänner jag mig också så fort det blir lite halt. Eller jag fattar konstiga beslut. Som för något år sedan då Stora brorsan och jag skulle ta pick-uppen och köra lite höbalar till ett lammgäng som gick ute i markerna. Det hade snöat och åkervägen ner till hagen låg dessutom under vatten. Då bestämmer jag mig för att det är bättre att köra inne på åkern där det är torrt. Jag gasar på för att ta mig över den snötäckta vallen. Vad jag inte kommer ihåg är att det går ett dike tvärs över vallen. Och det diket syns inte när det är snö och mörkt. Det blev en sådan fruktansvärd smäll när jag körde ner pick-uppen i diket. PANG sa det och sedan blev det alldeles tyst. Den tystnaden som uppstår då man kvaddat en bil är tystare än annan tystnad, tror jag. Stora brorsan lyckas i alla fall ta sig ut där i diket och sedan smäller han igen dörren och skriker allt vad han kan:
– Jag åker aldrig mer bil med dig, mamma!
Det löftet har han väl fått ta tillbaka men han är väldigt på sin vakt när han åker med mig då det är halt.
Det värsta med att köra i diket är kanske att man måste besvära andra. Jag känner mig alltid så hjälplös då jag måste ringa efter hjälp. Jag vet inte hur många gånger min snälla granne Henrik fått komma och dra loss mig på diverse ställen. Eller som den där dagen då jag körde fast bilen tre gånger på raken. Två gånger fick snöplogen dra loss mig och den tredje gången var halva Hablingbo involverade för att dra upp min bil ur ett dike. Traktorer, baklastare, pick-upper och massor med karlar, det var värsta pådraget. I baksätet satt Lilleman och grät för att han var rädd och för att han frös om fötterna. Utanför blinkade alla maskinerna och karlarna dividerade om hur bogserlinan skulle sättas:
– Ska vi ta Mien bakifrån eller framifrån?
Nej, jag gillar inte vintern. Så är det bara.