Vi har i flera år kämpat med att göra oss av med grejer hemma på gården. Ibland gör vi ett ryck och rensar lite men efter något år är det likadant igen. Och jag förstår faktiskt inte hur det kan komma sig.
Jag ser det inne också. Jag satte fram ett stort fat att ha frukt på. Bara två dagar senare så ligger där helt plötsligt en tovad häst, några skruvar, röda slaktmärken för återtag av lammskinn och ett par sunkiga mobillurar som jag inte vet vems det är och därför inte vågar kasta bort. Och över alltihop ligger en hög med vad som ser ut att vara väldigt viktiga papper.
Men fatet är bara det lilla. Nu har det gått så långt att ett fint rum med öppen spis i bryggarhuset, som man skulle kunna ha som gästrum, är så belamrat med skräp och prylar så att det är med fara för sitt liv som man krånglar sig in där.
Och så är det loppisen. Loppisen kom till för några år sedan då vi tömde vindarna. Alla grejer och gammal bråte bar vi ut i hönshuset.
Eftersom ena gaveln var ur på hönshuset kunde förbipasserande titta rakt in och de uppfattade då att det var en prylmarknad de såg.
Kunderna började strömma till och till en början blev vi nog av med en hel del grejer. Men utan att jag vet hur det gick till kom det också till en hel del grejer. Folk började lämna in kartonger med saker de inte längre behövde och efter ett tag hade den där loppisen blivit permanent och jag hade helt plötsligt blivit prylbodsföreståndare.
Det tar väldigt mycket tid att ha prylbod. Man ska städa och damma och ha ordning. Jag är väldigt dålig på att städa och damma och ha ordning.
Till slut var det så smutsigt och dammigt i den där loppisen att Hemmansägaren satte stopp för hela verksamheten och monterade ett hänglås på dörren.
Och sedan dess har loppisen varit lämnad åt sitt öde. Då och då har jag, i smyg, tassat ut där med någon kasse med leksaker som inte leks med mer eller några stolar som inte sitts på längre.
TV-program som Rent hus, där några nitiska städdamer åker hem till folk som tappat kontrollen och låtit skräpet ta över deras hem, har fått mig att må riktigt dåligt. Städdamerna har skällt och uppfostrat på bästa sändningstid och jag har gömt mig under en filt i TV-soffan och känt mig riktigt usel.
Jag vet ju innerst inne att jag också behöver hjälp med att städa men sanningen är plågsam.
Men så i somras fick jag reda på att en av våra sommargrannar, Estrid, har skrivit böcker om hur man städar och röjer. En gång tog jag mod till mig och frågade henne om jag kunde få lite hjälp:
- Javisst, vi kan börja på måndag!
Det var lite för snabbt för mig. Ni vet hur det är med otrevliga tandläkarbesök till exempel, man behöver ha tid på sig för att förbereda sig. Jag sköt fram den där städningen och jag sköt fram den, men till slut var Estrid obeveklig:
- Nästa vecka kommer jag!
Städ-Estrid gjorde ett jättejobb med mig och min loppis och lyckades få mig att göra mig av med i princip varenda grej.
Nu ska jag röja bryggarhuset. Och klarar jag det inte så får jag väl be om hjälp igen. Det är faktiskt inte fult att be om hjälp.