Alla pratar PISA. Och med PISA menas OECD- ländernas undersökning av skolelevers kunskaper. Inget annat land av de 33 i undersökningen har fallit lika mycket som Sverige i senaste mätningen. Och Sverige som satsar så mycket pengar på skolan.
Hemmansägaren gjorde mig uppmärksam på att den första som fick uttala sig om de undermåliga PISA-resultaten i media var Martin Ingvar, hjärnforskare. Ingen skugga över Martin Ingvar, han är både en sympatisk och kunnig person. Men har vi inte en del av problemet här? När skolans resultat ska analyseras så tillfrågar man inte Skolverkets generaldirektör. Inte någon rektor, inte någon lärare, utan en hjärnforskare. Skolmänniskorna är inte betrodda längre. Det måste vara en expert på hjärnforskning om det ska bli någon tyngd i det hela. Det säger en del om vår syn på skolan.
För några år sedan gick jag en vidareutbildning i specialpedagogik vid Linnéuniversitetet. Vi hade en pedagogikforskare som föreläsare och han var väldigt ensam i sitt skrå, läsutveckling, Sverige har satsat mycket lite på pedagogisk forskning. Pedagogikprofessorn gjorde oss uppmärksamma på det som han ansåg vara skolans största problem vad det gäller läsutveckling, time on task kallade han det för, tid för uppgiften.
Tittar man på elevernas timplan så ser det ut som det finns mycket tid för time on task. Men studerar man det noga så ser man att deras garanterade undervisningstid inte alls sammanfaller med faktisk tid. Det är massor med andra vällovliga aktiviteter som kommer emellan, Röda korset kommer och informerar om hjärt- och lungräddning, det är temadagar, politikerbesök, friluftsdagar etc. Allt det här är naturligtvis jättebra saker men räknar man ihop allt så tar det tid från ursprungsverksamheten, läskunnigheten blir lidande. Det som jag fick med mig från den här kursen var just det att varje gång man som lärare går med på eller tvingas att ställa in en lektion så måste man tänka efter, räkna efter, hur drabbar det här mina elever? När jag var på studiebesök på en skola i somras så sa rektorn där samma sak, han höjde ett varningens finger för just frekvent temaläsning där hans erfarenhet var att färdighetsämnena, som matematik och språkinlärning, blev lidande.
Jag är inte en sådan person som tycker att skolan var bättre förr i tiden. Det finns massor med saker som är bättre nu, elevinflytande till exempel. Men när jag tänker tillbaka så tror jag det var mer time on task när jag gick i skolan. Vi satt där i klassrummet i Sanda med min faster Alice som var vår fröken. Faster Alice ägnade all sin tid åt att lära alla att läsa. De som behövde mer tid fick faster Alices odelade uppmärksamhet. Faster Alice har själv sagt att under hennes 40-åriga lärargärning så var det ingen elev som lämnade hennes klass utan att kunna läsa och det tror jag är sant. I våras när faster Alice firade sin 90-årsdag tittade hon rakt in i tidningsfotografens kamera och sa:
– Jag har haft ett väldigt viktigt jobb!
Det självförtroendet och den självinsikten borde ingjutas i alla som jobbar i skolan.