Inte för att jag är speciellt pysslig av mig men i går fick jag riktig julstämning här hemma. Vi var och hämtade några fårfioler som vi haft inlämnade för rökning. Fiolerna spred en oemotståndlig doft i köket där de låg på köksbordet. Till och med tonårssonen vaknade till liv under sin neddragna mössa och utbrast:
– Men shit vad det luktar jul!
Sedan fick jag i vanlig ordning bråttom till ett möte i stan och tänkte att fiolerna får jag ta rätt på senare. Jag tänkte att de nog skulle må bäst på uteplatsen där det var svalt och torrt så jag bar ut dem dit och lindade in dem i plast tillfälligt.
När jag så sitter på mötet i Visby får jag ett argt SMS från Hemmansägaren:
” Så sanslöst omdömeslöst av dig att lägga köttet ute! Åtminstone en stor stek har den vita knähunden kånkat iväg med och ätit ett stort stycke av. Det var sista gången du…bla bla”
Med ens var all julstämning som bortblåst. Men hur kan man ha sån otur? Den vita knähunden som är så kyndig, vem kunde ana att hon gillar rökt kött? Och hur har hon kunnat dra iväg med en fårfiol som väger mer än vad hon själv gör?
Sedan blir jag sur. Det är väl inte jag som ska ha skäll? Det är väl faktiskt den vita knähunden som varit omdömeslös? När jag går på Hemmansägaren om det här menar han bara att det är skillnad på människors och djurs kognitiva förmåga och att han står fast vid att hela skulden ska läggas på mig. Orättvist är det. Jag vill också vara hund.
Det här får mig att tänka på den där morgonen då jag träffade min grannfru ute vid postlådan.
– Jag är så arg, Mien! sa hon och för att understryka det viftade hon argt med morgontidningen.
Grannfrun berättade sedan att hon i åratal sparat ett tidningsurklipp med viktigt innehåll, jag har glömt vilket. Nu hade dagen kommit då hon skulle använda det viktiga klippet och hon hade därför lagt fram det på köksbordet kvällen innan. Sedan så bar det sig inte bättre än att familjens röda katt blivit instängd i köket under natten och i någons slags frustration över att vara instängd hade rivit och bitit sönder det viktiga klippet till småsmulor.
– Det finns absolut ingenting kvar av texten, suckade grannfrun.
Medan vi står där och pratar kommer den skyldige gående. Grannfrun lyfter upp katten och smeker honom och kallar honom älskling.
– Men, är du inte arg på honom? undrar jag.
– Nä, inte ett dugg, säger grannfrun. Det är honom där borta som jag är arg på, och så viftar hon med tidningen bort mot den ont anande äkta mannen som står och pysslar med en traktor på storgården. Det var han som stängde dörren till köket!
Och så går hon med raska steg iväg mot mannen som nog inte ska få höra att han är en älskling.
Visst förstår väl jag också att man inte ska lägga skulden på djur. Men det var så komiskt på något vis. Katten har haft sönder en grej och får massor med kärlek och maken får massor med skäll.
Det är precis som hos oss med fårfiolerna. Men jag fick inte bara skäll. Jag fick fårfiol också. Mör, med lagom sälta och delvis redan trancherad av den vita knähunden.