Det finns vissa saker som man inte vill ska komma ut. Men eftersom ryktena ändå verkar vara i svang så är det kanske ingenting att dölja.
Det handlar om årets riksbedömning. Vi har väl inte superflyt vad det gäller riksbedömning, om man säger så. Ni vet, man ska åka iväg med sina finaste baggar och få dem bedömda av riksdomare, som hundutställning ungefär fast med lamm. Jag har skrivit om det förut. Om baggar vi badat och stängt in innan bedömningen så de inte ska smutsa ner sig. Om hur jag tyckt synd om dem då de inte fått gå ute i solen och beta. Om hur jag, i smyg, matat dem med kraftfoder och hur de då fått diarré timmarna innan uppvisningen. Hur Hemmansägaren fått tvätta dem i stjärten i panik innan vi ska åka. Hur såpvatten och bajs runnit ned för makens armar.
Om hur Lilleman, när han var ännu mindre, sprutat i för mycket ullschampo i baggarnas badvatten och hur vi fått visa upp baggar med helt tilltrasslade och ihoptvålade lockar.
Om hur baggarna timmarna innan bedömningen gått in i kardborresnår och när vi i förtvivlan dragit ur borrarna ur pälsen på dem så har de sedan sett ut som tuperade frissbomber på bedömningsbordet.
Nej, det har väl varit några små fadäser, kan man säga. Hemmansägaren har dessutom numera helt lämnat över det här med riksbedömning till mig. Han åker inte ens med.
Förra året fick jag Stora syrran att hjälpa till. Men i år supervägrade hon.
- Inte en chans, mamma! var svaret.
Och Stora brorsan:
- Vad som helst mamma! Men inte det!
Jag tycker ändå att det är viktigt med riksbedömning. Om kvaliteten på skinnen ska kunna upprätthållas, om aveln ska gå framåt, så behöver man få sina djur bedömda.
Så i år fick jag fjäska för en gammal elev för att jag skulle få någon hjälp.
Eleven var så snäll. Vi samlade ihop hela bagghögen och fick tag i de utvalda och åkte iväg.
Jag vägrar att gå in i bedömningslokalen. Jag blir så nervös. Och så gör jag fel hela tiden med de där smittskyddstofflorna som man ka ha på sig. De ska vara av när jag har dem på och tvärtom. I år placerade jag mig själv inne i transporten. Jag fångade baggarna och langade ut dem till Eleven som sedan bar in dem på mönstringsbordet. Och sedan väntade jag otåligt.
Första Hägsarvebaggen gick bra. Men han är en av mina favoriter. Jag fick ingen att hjälpa mig att bada honom innan bedömningen men han fick ändå fina siffror.
Sedan bar Eleven in bagge nummer två. Inifrån transporten hör jag sedan lite upprörda röster från bedömningsbordet. Och Eleven kommer tillbaka med baggen jättefort. När jag öppnar dörren i transporten ser jag att Eleven är väldigt irriterad. Och jag hör hur domarna gapskrattar bakom honom. Jag fattar ingenting. Jo, jag fattar att något är fel:
- Har han bara en testikel? frågar jag.
Det har nämligen också hänt någon gång, att jag åkt till baggauktionen och fått vända i dörren då baggen inte varit utrustad som han skulle.
- Det här är värre! muttrar Eleven surt medan gapskrattet bakom honom har urartat till något slags frustande. Folk får inte luft.
Riksbedömning av baggar 2012. Resultat: Mien har kört dit en gimmer!
När jag kikar ut så visar en av domarna, med en pantomim, på ett låtsat får, hur man böjer sig ner och känner att djuret har pung!
- Så här gör man, Mien! frustar de.
Jag har gjort bort mig på hela fårgotland. I hela fårsverige för den delen. Farsan vänder sig i sin grav. Morsan får något blankt i ögonen. Och Eleven får jag aldrig med mig igen.
Men det gör ingenting. För baggen jag hade med mig, ja han är så himla fin. Och tam är han också. När jag stryker hans silkesmjuka kind så glömmer jag alla otrevligheter.
Och gimmern som jag hade på riksbedömning? Hur hade hon hamnat i bagghagen? Och om vi nu åker iväg med två procent av våra baggar, hur kunde då just hon hamna bland de procenten? Tja, det är en annan historia.
Men en sjuhelvetes päls har hon, den enda gimmern i världshistorien som varit på riksbedömning av baggar! Och inte är hon släkt med baggen jag hade med mig heller så de två kan gifta sig med varandra, som Lilleman uttrycker det. Å då ni, då ska ni få se på andra bullar!