Så här års, när lamningen är över, borde man ägna sina krafter åt att städa upp i röran. Det är ensilageplast som ska packas och köras till plastinsamling. Det är en mängd hinkar som använts i lamningsboxarna som ska samlas ihop och rengöras. Det ska gödslas ut. Det ska högtrycktvättas. Och varje år har vi alltid några tackor som tar sig ut på ladan i ett obevakat ögonblick. Det är helt otroligt hur ett gäng tackor kan ställa till det på kort tid. Det är precis som om de tänker:
– Nu jäklar ska vi röja!
De tömmer alla spik- och märlpaket de kan hitta. De river ner allt som ligger på hyllor. De tömmer verktygslådor och skåp. Och så blandar de ihop allt på golvet till en obeskrivlig massa. Stora syrrans hästgrejer ligger nertrampade i ensilage tillsammans med spik, verktyg, balsnören, tomma medicinburkar, skarvsladdar, slang, kutterspån, ull, and you name it. Tackorna brukar vara mycket ångerfulla över vad de ställt till med men de är ju inte kapabla att hjälpa till och rensa i röran. När man kommer ut och ser vad de håller på med så sänker de huvudena och går tillbaka till sin lösdrift och man ser hur de säger:
– Förlåt! Förlåt!
Nödtorftigt lyckas man skyffla ihop röran i plastbaljor den där natten, klockan halv två då det alltid händer, och så tänker man att man ska ta vara på det sedan.
Nu är det sedan. Det är nu allt ska tas tag i. Men jag får ingenting gjort. Istället ägnar jag min tid åt napplammen. Jo, jag vet, man ska ha inte ha napplamm men jag får alltid några stycken trots att vi faktiskt lyckats med flera adoptioner i år. Har man nästan 200 lammungar så blir det alltid ett litet problemgäng som behöver extra vård. Det är trillingarna vars mamma dog, bröderna Storebror och Lillebror som har en sjuk mamma, lilla Matilda som inte får dia sin mamma och Mysman som inte får tillräckligt med mjölk av sin mamma. Ja, ni hör, och man måste ju hjälpa dem. Förra året sålde jag faktiskt några napplamm på Blocket. Hemmansägaren tvang mig för han tyckte att flasklammen tog för mycket tid från den övriga verksamheten.
Vi var helt nedringda av folk som ville ha napplamm av rasen gotlandsfår, en kvinna var beredd att åka ända från Dalarna till Hablingbo för att få köpa två älsklingar.
– Jag tar båten ikväll! skrek hon i telefonen.
Men i år, jag vet inte, man fäster sig ju vid dem också. Mysman är alldeles underbar när han lägger sin mjuka kind mot min.
– Du vet väl att du måste slakta dem konventionellt, säger KRAV-kontrollanten som är ute hos mig på besök, de är inte KRAV-godkända säger hon. Det finns ingen KRAV-godkänd välling på marknaden. Och baggarna kan aldrig bli KRAV-godkända livdjur.
Usch och fy, tänker jag medan jag stryker lilla Matilda över ryggen. Men henne finns det hopp för, efter 6 månaders karens kan hon få leva vidare i besättningen som livdjur.
Om nu inte Hemmansägaren får reda på att en säck med lammvälling kostar över 1 200 kronor och att jag redan köpt flera stycken. Då blir det nog tvångsförsäljning på Blocket i år igen. Jag får smyga med kvittona och jag får mörka att napplammen tar så mycket av min tid.