Så här års är det mycket vemod. Gässen som flyger i plogar i skyn och skränar att sommaren är slut. De första slaktbaggarna som lämnar gården. Och sommargotlänningarna som kånkar in sina trädgårdsmöbler och låser och stänger sina hus. Jag blir alltid lite gråtig av alltihop.
Men som gotlänning så är sommaren långt ifrån slut. Det kommer ännu varma kvällsbad i Nisseviken, lammpyssel ute i markerna och trädgårdshäng efter jobbet. När jag tänker på det så blir jag lite gladare igen.
Det som kanske bekymrar mest är barnens skolstart och den nya skolbussorganisationen. Jag fattade inte så mycket av informationen regionen skickade ut i våras för jag har inte helt lätt att förstå kartor och gårdsnamnen stämde inte med de gårdsnamn jag känner till. Idag när jag hämtade på fritis så hjälpte fröken Jenny mig med informationen. Jenny är nedringd av oroliga föräldrar och har därför lärt sig bussturerna utantill.
Vår Lilleman ska kliva på bussen kvart över sju vid Hablingbo kyrka, dit är det en promenad på ett par hundra meter. Sedan ska han åka Silte och Hablingbo runt, en tur på nästan en halvtimme, för att sedan komma tillbaka till Hablingbo kyrka igen. En halvtimmes bussåkande för att komma tillbaka till GÅ! liksom. Sedan går bussen förbi vår gård, men där kan inte bussen stanna, som den gjort i alla år förut, för då blir det för många stopp. Vår lilla åttaåring måste alltså sitta och åka en kringelikrok på nästan en halvtimme för att sedan åka förbi sitt eget hem igen! Hur förklarar man logiken i det här för en liten pojke?
Den där busskonsultfirman regionen anlitade för dyra pengar i våras, hur har de kommit fram till alla konstiga turer? Där barn ska sitta och åka halvtimmesvis för att sedan åka förbi sitt eget hem igen? Varför har man inte tagit hjälp av lokal expertis när man ritat turerna, som fröken Jenny? Som kan alla barn och alla vägar på sina fem fingrar. Jag hoppas verkligen att regionen sparar massor med pengar på den här nya bussorganisationen och att pengarna kommer barnen till del, så att det lönar sig att sitta och dumåka en hel halvtimme varje morgon.
Men vår familj är ändå lyckligt lottad för våra barn behöver bara gå ett par hundra meter till bussen. Vanligt från och med skolstarten på tisdag kommer att bli att små barn ska gå flera kilometer längs med trafikerade vägar.
Jag minns hur min mommo brukade berätta om sin skoltid på 1920-talet. Om hur barnen nerifrån Petes och stranden fick gå upp till socknen och skolan varje morgon, en promenad på dryga halvmilen. Hon berättade att vintertid, när det var mycket snö, fick barnen bo uppe i socknen i veckorna för att sedan ta sig hem över helgen.
Riktigt så galet är det kanske inte än men jag tror att från och med tisdag morgon, när skolorna börjar igen, så får man vara väldigt försiktig när man är ute och kör. Vägarna kommer att vara fulla av horder av barn som går med sina små ryggsäckar på väg till någon busshållplats. Hoppas barnen har varselkläder på sig och hoppas alla bilister tar det lugnt.