En kväll hittar Stora syrran en fågelunge. Ungen är liten och rufsig och har inga fjädrar på halsen. Jag ryser när jag ser den och tänker på fågelinfluensan och loppor. Stora syrran däremot börjar genast pyssla med den lilla.
Eftersom vi inte kan hitta fågelmamman eller boet så får ungen hänga med oss hem. Den får bo i en tupperwareback. Jag tycker det är äckligt men lugnar mig med att ungen med all säkerhet snart kommer att dö.
Konstigt nog så verkar den inte alls vilja dö. Den piggar på sig rejält under Stora syrrans vård. Med sina smala flickfingrar trycker hon ner kokta ägg, rå köttfärs och en och annan nysmällad fluga i det hungriga gapet och för varje dag kan vi se hur fågeln växer. Jag går in på Naturvårdsverkets hemsida och där kan man läsa att man inte får ta hand om vilda djur. Om man inte kan sätta tillbaka fågelungen i boet så ska man avliva den på skonsammaste sätt. Försök att övertyga en tonårsflicka om det den som kan!
Fågil, som den lilla ungen döps till, får hänga med överallt. Hon bor i min gamla Marimekkoväska som syrran har runt axeln. Hon får följa med på syrrans sommarjobb. Hon är på stranden. Hon är på minisemester med familjen, bor på STF:s vandrarhem i Stavsjö och går på Kolmården och får se den nyfödda elefantbebisen.
Vi lär oss Fågils rutiner. Fågil skriker när hon är hungrig. Och hon skriker när hon vill bajsa. Fågil vill nämligen inte kacka i eget bo utan vi sätter henne på en bit toapapper så gör hon ifrån sig där. Fågil skriker också den där olycksaliga natten när katterna får tag i henne. Som tur är vaknar Hemmansägaren och kan hjälpa stackars Fågil.
Vi skojar och driver med stackars Fågil. Vi skrattar åt att näbben inte är så stor men när gapet öppnas så är det gigantiskt. Vi skrattar åt att hon inte kan gå, hon vaggar fram alldeles hjälplös med stöd av vingarna. En dag får vi reda på att fågil är en tornseglare:
– Ha, ha Fågil! Och här har du gått runt och trott att du är en ladusvala! Nu får du helt tänka om!
Tornseglare tillbringar i princip all sin tid i luften. De fångar sin mat i luften. De sover i luften. Vi börjar förstå att om Fågil ska klara sig så måste hon snart flyga iväg till Kongo med sina släktingar:
– Går inte det får väl jag boka en flygbiljett till Afrika och komma efter med henne, säger Hemmansägaren generöst.
Vi lär oss att fullvuxna tornseglare väger 40 gram. Glupska Fågil väger 48 gram, har fått fjädrar på halsen och stjärtfjädrar men vill inte flyga utan sitter bara och päser i sin back.
Men så en dag börjar Fågil att flaxträna. Hon sitter på tupperwarekanten och flax, flax, lite försiktigt först men sedan allt snabbare. Efter ett par dagars flaxträning så är stunden kommen. Himlen är regnigt mörksvart, gräset är väldigt grönt och så Stora syrran med Fågil i handen. Flickan tar sats och kastar upp Fågil i luften och Fågil får luft under vingarna och stiger snabbt, snabbt upp mot skyn. Snart syns Fågil bara som en liten prick borta vid skogskanten för att sedan försvinna helt.
Jag står kvar och tittar och förstår att det som jag just sett är något av det vackraste jag varit med om.