Många sommargotlänningar har frågat mig varför skogen är, som de upplever det, så konstig på Gotland:
– Man kan ju inte gå ut i skogen! Det går inte att ta sig fram, det är ju bara ris och buskar överallt! klagar de. Varför tar inte folk på Gotland hand om sin skog?
Hemmansägaren och jag har skog, Vi har både välskött skog man lätt kan vandra i och skog som mest liknar ett moras, en ogenomtränglig vägg. En stor del av den skog vi äger är av den ogenomträngliga väggtypen.
– Men varför gör ni inte något åt det? undrar sommargotlänningarna.
Ja, det här har jag funderat över på sistone. Till att börja med så är det väl så att den gotländska skogen inte växer sig lika hög som den på fastlandet och alltså inte är lika ekonomisk.
Den skog vi äger som är i behov av röjning har vi förvärvat i det tillståndet. Jag kan inte mycket om skog men jag förstår att om skogen ska kunna växa och må bra så måste man ta hand om den, röja och gallra.
Vi gjorde en gallring för ett par år sedan. Det blev fin massaved efter gallringen som vi kunde sälja. Inkomsten från massaveden räckte precis till att betala entreprenören som utförde arbetet. Men då fick vi köra ut massaveden själva, annars hade det blivit för dyrt. Hemmansägaren och barnen körde ut skog under många helger den vintern.
Sedan måste jag tillstå att det blev en hel del ved också. Men det är svårt att få ut någon timpenning på att klyva ved och sälja. Vedpriserna är alldeles för låga. Jag är ingen skogsekonom men så mycket fattar jag att bästa affären vad det gäller ved är att elda upp den hemma i sin egen vedpanna.
Om någon skogskunnig människa läser det här nu så ojar de sig säkert över att jag beklagar mig över hur dyrt det är att hålla efter sin skog och att man inte kan se på skogsarbete på det viset, man måste se det på sikt. Gallringen vi gjort nu gör att skogen blir värdefull om 80 år. Om 80 år ja! Men jag måste ha pengar till röjning och gallring nu.
För att vi ska ha en chans att sköta skogarna så gör vi det på något vi kallar stulen tid. Julhelgen, nyårshelgen och trettonhelgen har hela familjen varit ute och motorsågat och röjsågat. Även nioåringen har hjälpt till med stamkvistning, eller ”kviststamning” som han kallar det. Alla händer är värdefulla i skogen.
Men visst är det lite sorgligt ändå att det är så svårt att få ut någon timpenning på skogsarbete så att man måste göra det på stulen tid. I de gotländska skogarna skulle det kunna finnas massor med arbetstillfällen vad det gäller röjning om någon bara hade råd att betala för det. Om jag förstår det rätt så måste det ju vara viktigt för den framtida skogsindustrin också att skogsägare tar hand om sin skog så den blir produktiv.
Man är ganska ensam därute i skogen. Inte många andra röjsågar hörs. När jag frågar runt bland andra skogsägare så säger några att de inte går i skogen för att de hellre jobbar med annat som lönar sig.
Kanske är det här en liten del av förklaringen till varför en del gotländska skogar ter sig igenväxta och bortglömda. Och hur det går med skogen på Gotland i framtiden kan man bara sia om.