Jag vet inte om det är julmaten eller för mycket innesittande men efter de här helgerna så känns det som om jag har gröt i huvudet Allt rör sig mycket långsamt därinne. Hemmansägaren brukar hävda att man blir mycket intelligentare om man klipper håret och att det är dåligt för intelligensen att gå omkring långhårig. Kan det vara så enkelt? Klippa sig och sedan klipsk?
Dagen innan julafton upptäckte jag att lådan med våra vackraste julsaker är borta. Den stora, röda porslinsängeln som står på pianot. De glittrande pärlgirlangerna, änglaspelet samt Stora tomtemor med hängbrösten som alltid sitter på spisen. Jag letade en halv dag efter lådan och tänkte att det är ju för bedrövligt och hur ska det kunna bli jul utan de här sakerna. Det kändes som om förlusten av lådan var bland det värsta som kunde hända. Hemmansägaren hävdade dock, bakom sin Contemporary political philosophy, att jag kunde öppna vilken dagstidning som helst så skulle jag se att det fanns värre saker. Så då gjorde jag det. Jag tog första bästa GA som låg i köket. Det första jag läste var en liten notis om några tioåriga flickor i Afghanistan som dött då de var ute och samlade ved. En av flickorna hade trampat på en mina och explosionen hade varit så kraftig så att alla flickorna dog. Och sedan var det en kvinna i Malmö som fått syra kastat i sitt ansikte av en man. Jag har faktiskt inte saknat mina julsaker efter det här.
Egentligen är jag helt färdig med julklappar. Speciellt sådana som innehåller leksaker. Dyra plastgrejer som det leks med en stund och sedan blir liggande i något hörn, om de inte går sönder innan de blir liggande där. Jag vet inte varför man har köpt massor med leksaker under årens lopp när det egentligen, i slutändan är papper, tejp, lim, färg och kanske en och annan garnstump som har något bestående lekvärde egentligen. I år kom Tomten med ett pingisbord till barnen. Det har de också roligt med.
Jag ska villigt erkänna att jag inte är den där pyssliga föräldern som ligger på golvet och med glädje pillrar i batterier och skruvar ihop och bygger tillsammans med barnen. Därför kändes det så lugnt med ett pingisbord, hur svårt kan det vara, fyra ben och en bordsskiva liksom? Jag började nästan gråta när Stora brorsan visade mig de tre stora påsarna med muttrar och skruvar som man var tvungen att skruva sig igenom innan man kunde börja spela. Och bruksanvisningen förstod jag heller ingenting av.
När Hemmansägaren och jag varit sura på varandra någon gång så har det hänt att han sagt att jag bara har huvudet till att sätta baskern på. Då tar det hus i helsike kan jag säga. Men när han på juldagen sa, när jag satt bland en miljon skruvar och plåtbitar, att jag inte har den typen av intelligens som krävs för att följa en bruksanvisning, ja då kändes ganska bra faktiskt. Det vittnar ändå om att jag har intelligens, fast en annan typ.
Ni tittar väl på dokumentärserien om Palme? Där berättar en av hans söner att Palme var väldigt oteknisk av sig. Det är Palme och jag, vi har en annan typ. Men vi kanske är bra på annat.