- Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad.
Det var Socker-Conny som sa det redan på 80-talet, Joakim Pirinens numer kultförklarade seriefigur.
Förra veckan blev den teckningen nästan löjligt aktuell igen sedan tre i Sverigedemokraternas toppskick beväpnat sig med just järnrör för att försvara sig mot en redlöst berusad man som uppenbarligen inte utgjorde ett hot mot någon annan än sig själv.
Det enda som inte riktigt stämmer med Socker-Connys devis är att järnrörsdemokraterna inte slog någon med häpnad. Ingen blev förvånad. Det som hände var bara ett kvitto på det man redan visste. SD består till stor del av människor som tycker som dessa tre musketörer, att det finns ett vi och dom.
Det som dock var förvånande är att hela den här händelsen faktiskt filmades. Av en av de medverkande. Den läckte ut och plötsligt hoppade hela historien upp och högg Sverigedemokraterna i deras ursvenska skrev och den smärtan är samma oavsett hudfärg.
Man skulle kunna tycka att en skandal av det här slaget torde resultera i dalande opinionssiffror. Att de som sympatiserat av slentrian inser att SD, oavsett solig blomlogotyp, är ett mörkbrunt parti med mer eller mindre öppet rasistiska och fascistiska värderingar. Med företrädare som inte drar sig för att plocka upp järnrör och skrika hora och blatte.
Men – vi visste ju att det var så här. Vi visste kanske inte allt i detalj, men i det stora hela, ja, det är så här SD:s politik ser ut när den praktiseras i verkligheten. Vi och dom. Blatte och hora.
Och det betyder kanske att de som redan valt sida, de som tycker att SD är ett fint parti med kloka värderingar, att de inte kommer låta sig påverkas i någon större utsträckning.
Dessutom är det ju synd om SD i dag. Rollen som martyrer har de iklätt sig sedan dag ett, och den har bara stärkts den senaste veckan. Utanförskap är något de tycker om, och med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att de aktivt verkar för att många andra också ska känna sig utanför gemenskapen.
Det bekväma i att vara martyr är att man kan skylla eventuella motgångar på andra, fritt lansera konspirationsteorier om att ”alla vill oss ont” helt utan insikt om orsak och verkan.
I det senaste fallet är det dumma dumma Expressen som var taskig nog att visa sitt filmmaterial i småbitar istället för oklippt rakt upp och ned. Vilket gjorde att SD-folket trampade i allt klaver som gick att uppbringa i sin iver att förneka, förminska och försvara.
Vad konspirationsteoretikerna gärna glömmer är att det inte var Expressen som spelade in filmen. Det var heller inte tidningens reportrar som skrek tillmälen och beväpnade sig.
Tidningen lät bara resten av världen bevittna hur några ledande Sverigedemokrater faktiskt ser ut när de tror att ingen ser.
Orsak och verkan, någon?
”Det lönar sig alltid att vara ögontjänare”, säger en av musketörerna i filmen. Ett motto så gott som något för en ledande Sverigedemokrat.
Låt oss minnas det när vi ska välja vilket land vi vill leva i om knappt två år.
Socker-Conny är död, begraven och dessutom bara en seriefigur som inte kan försvara sig, så det känns förmätet att utmåla honom som Sverigedemokrat. Om hans politiska hemvist har jag ingen aning.
Men veckans lista på det temat, fem favoritserier.
1) Kalle & Hobbe. Cynism i sin finaste form.
2) Rocky. Särskilt de tidiga albumen.
3) Stockholmsnatt. Samtidsanalys i SvD.
4) Nuffe. Journalistsatir på journalisten.se
5) Spirou. Med coola apan Marsupilami.