Det är tyst i Ojnareskogen nu.
Men det låter desto mer på andra håll.
Om ni lyssnar noga tror jag ni kan höra knakandet i berggrunden, en spricka som delar Gotland i två delar. Som ett kalkbrott, ungefär, fast bildligt talat.
Vänner blir ovänner och fejder över generationer har startats över mindre saker än detta. Grannar som bott bredvid varandra, som delat sorg och glädje under långa år tittar plötsligt snett på varandra, vänder bort huvudena i affären, vägrar hälsa. Osäkerhet, rädsla och osämja sprids som skogseld.
Jag är full av beundran för demonstranterna. Som riktiga propagandaproffs har de utnyttjat sociala medier som facebook till fullo. Traditionella medier, som GT där jag jobbar, har också bearbetats, budskapet har nått ut och framgångarna har heller inte låtit vänta på sig.
Men så har vi den andra sidan. De som jobbar inom kalkindustrin. Där finns ingen mediestrategi. Inga facebookgrupper. När vi från tidningen varit på deras demonstrationer har många inte velat träda fram med namn.
De är rädda eftersom de känner sig utmålade som skurkar för att de vill behålla sina jobb, för att de vill bo kvar i sina hus, för att de inte vet vad de ska ta sig till om de blir arbetslösa.
De är rädda eftersom de ser vad som händer när någon har en åsikt som går på tvärs med demonstranterna.
Argumenten och kommentarerna på internet (och i den riktiga världen för all del) är inte direkt balanserade, om man säger så.
Förra veckan skrev jag en krönika där jag var ytterst noggrann med att inte ta ställning för eller emot kalkbrott. I stället valde jag att hylla demokratin som låter demonstranter demonstrera, och såga byråkratin som gjort att den här processen varit som att dra bort ett plåster i en hårig ljumske i sju år.
Men jag högg i sten, kan man säga, eftersom jag blev kallad sopa, odugling och idiot av vissa mindre opartiska kollegor och människor jag aldrig träffat eller ens hört talas om.
Inställningen är att den som inte är med är mot. En opartisk hållning godtas inte. Då ska man hålla käften.
Så kan man också resonera, men särskilt demokratiskt är det inte.
Mig gör det inget, det här är mitt jobb och jag har blivit kallad värre saker. Men för en stenarbetare som inte är van vid offentligheten, som inte brukar uttala sig i media och som kanske inte är van att argumentera är det en annan sak.
Gotland står kanske inte och faller med kalkindustrin. Livet kommer obönhörligen att gå vidare. Det gör det alltid, på ett eller annat sätt. Se på Flextronics, tidigare Ericsson, som försvann och tog tusentals arbetstillfällen med sig.
Det var tungt, ovisst och jobbigt. Det var dåligt för Gotland. Men för de flesta som arbetade där gick det bra ändå till slut, de hittade nya jobb, nya liv.
Men jag har den största förståelse för de stenarbetare som ligger sömnlösa i dag av oro för vad morgondagen för med sig. Det finns två sidor av varje mynt.
Veckans lista. Parkeringseländet utan slut. Det är nog bara Tommy Gardell (S) som är glad.
1) Varför måste man trycka fram en lapp när det är gratis?
2) Varför måste man kolla automaten för att se vad som gäller?
3) Varför ska det kosta pendlare tiotusentals kronor att ta sig till sina jobb?
4) Varför har man hittat på ett problem som inte finns?
5) Varför har ingen tvingats avgå till följd av detta?