Marianne behöver en pärkkarl
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Backarna i de österrikiska alperna är mycket, mycket brantare än Hästgatsbacken upp till Österport i Visby. Och längre. Så då förstår ni. Går man sen vilse, vilket man sällan gör på Hästgatan, och regnet öser ner blir det ingen lätt och munter vandring. På 1640 meters höjd är heller inte kortbyxor och t-shirt någon lämplig klädsel.
Där, på toppen, finns en raststuga där jag fick varm gulaschsoppa. På nervägen gick jag ytterligare vilse och kom tillbaka till Frau Isser först sent på eftermiddagen. Hon frågade hur vandringen varit och jag svarade Wunderbar! Mitt tyska ordförråd klarade inte av att berätta sanningen.
Jag har läst och hört talas om regn både på mellersta och norra Gotland, men här längst söderut är regn lika sällsynt som kollektivåkande gotlandspolitiker. Vi ser hur mörka hoppingivande moln tornar upp sig vid horisonten, närmar sig Näsudden för att sen vika av mot Visby.
Här slokar växtligheten och gräset är brunbränt och det gäller att, som den då 85-årige Bernhard Munkhammar i Fårösund sa till mig en knastertorr sommar för några år sen: Gå väldigt sakta annars tar det eld i gräset.
Bina hittar inte tillräckligt med nektar i blommorna, så det lär bli en usel honungsskörd och hönsen sprätter och sprätter i rabatterna, men masken har grävt sig oåtkomliga långt ner i marken. Så det är synd om bin, höns och bönder här på södra ön.
Och på tal om höns så föreslog Monsieur Pekka, tuppen, en dag att vi skulle lägga bort titlarna med varandra.
- Gärna! svarade jag glatt överraskad, för tuppen och jag har haft ett ganska spänt förhållande sen han flyttade hit och jag förklarade att han inte fick heta Pierre, vilket han själv ville eftersom han påstår att han har franskt blod i ådrorna. Alla tuppar här heter Pekka har jag bestämt.
Kompromissen blev Monsieur Pekka.
- Tack ska du ha, Bernt heter jag, sa jag.
- Och jag vill att ni enbart kallar mig Monsieur, sa tuppen.
Jag har fått ett mejl från en läsare, E. Stenvall, som undrar vad ordet gnyr egentligen innebär. Lustfyllt eller plågsamt? I något sammanhang har jag tydligen använt det ordet i en krönika. Gnyr. Väl- eller olust? Både och skulle jag vilja svara, men är inte helt säker.
Varför måste sådana frågor ställas?
Inte så att jag tänker söka jobb, jag är nog för gammal för det, men jag brukar ibland roa mig med att läsa platsannonserna. Sällan (aldrig) hittar jag ett ledigt jobb som jag är tillräckligt kvalificerad för. Så har det förresten alltid varit, de kvalifikationer som krävs har jag aldrig haft.
Ja, om sanningen ska fram så uppfyllde jag heller inte riktigt kraven när jag sökte mitt första jobb som journalist på Gotlänningen.
- Kan du fotografera? frågade redaktionschefen Henning Jakobsson.
- Ja, ljög jag och fick jobbet.
Nu läser jag att Gotlandsflyg söker ny chef. För att få det jobbet krävs att jag är marknads- och säljinriktad och har kunden i fokus. Jag ska ansvara för all marknadskommunikation och vara säljledare med ledarerfarenhet. Och, står det i annonsen: Rollen innebär att man frontar bolaget med sin person och är offentlig i den rollen. Frontar? Jag kan ju inte ens språket!
Enda anställningskravet jag uppfyller är att jag är bosatt på ön.
När man så här års sitter på toaletten och befarar blödande magsår, bör man besinna sig en stund innan man ringer efter ambulans.
Det kan ju vara så att de första gotländska rödbetorna just nu finns att köpa i affären.
Som vanligt är landshövdingens prestigefyllda mingelfest ett hett samtalsämne. På GT:s sportsida påpekar Carl-Henrik Fridén i en satirisk krönika, att ingen från den gotländska sportvärlden är inbjuden i år heller. Öns idrottsutövare får aldrig vara med.
Nog skulle det vara intressant för många sommarkändisar från fastlandet, att till exempel få sitta vid samma bord som Michael Olofsson från Gothem, en av Gotlands mest berömda pärkkarlar, och höra honom försöka förklara reglerna i denna märkliga, oerhört populära och helt unika gotländska sport.
Men sportfolk anses tydligen varken intressanta eller betydelsefulla. Eller handlar det bara om dålig fantasi hos landshövding Marianne Samuelsson och kommunalrådet Eva Nypelius som skriver inbjudningslistan? Brist även på mod att våga stryka några som alltid blir inbjudna, år efter år?
Själv var jag med och minglade i tre år, men sen bad jag att få slippa eftersom jag inte tyckte att jag hade där att göra. Jag satt ju bara och glufsade i mig dyr mat och drack för mycket vin.
Dessutom retade jag mig på en man från en av de förmögna förorterna i Stockholm, som satt vid mitt bord och skröt om hur smart han var som, trots att han bodde här större delen av året, vägrade mantalsskriva sig på Gotland.
Och om jag minns hans namn rätt, så är han bjuden i år också.
Dessutom tycker jag att solen borde gå upp i väster. I alla fall någon gång för rättvisans skull.