Straffet blev hårt för styvsystrarna. Efter att den ena beordrats att skära av sin stortå, och den andra sin häl, tvingades de trycka ned ned sina stympade fötter i en sko av glas. Sedan fick de ögonen uthackade av fåglar.
Slutet i ”Askungen” är, när man läser med vuxna ögon, inte särskilt trevligt.
”Rödluvan” går inte av för hackor heller, tämligen avancerat djurplågeri när vargens mage fylls med sten för att sedan dränkas i en bäck.
Och ”Snövits” styvmamma fick ta på sig rödglödgade järnskor och dansa tills hon dog.
Klassiska sagor, sedelärande på ett mycket handfast sätt. Beter du dig illa straffas du tusenfalt. En slags förlängning av bibeln faktiskt, som ju i mångt och mycket spinner på samma tema.
De här sagorna, och många andra i liknande stil, är jag och generationer innan mig uppväxt med.
Jag läste Bröderna Grimm och HC Andersen redan innan första klass och jag kan inte komma ihåg att jag tyckte det var läskigt.
Jag minns däremot att jag funderade en del kring det där med att skära av hälen och tån, men det var mer praktiska spörsmål jag hade. Hur gjorde de egentligen? Räckte det med bara en tå för att få plats, de andra är ju lika långa? Och hur kunde de vara så korkade att de inte direkt fattade att det var något fuffens?
Men i dag när jag läser sagor för mina barn är allt det hemska borta. Det läskigaste som händer är att någon är dum mot någon i sandlådan, att en hund springer bort eller att lilla Olle bryter benet och får åka till sjukhus där allt blir bra.
I de klassiska sagorna är sluten helt omskrivna och redigerade. Det ligger ett ljusrosa Walt Disneyfilter över världen där ingen får vara riktigt ond, ingen får dö och blod är fullständigt uteslutet om det inte finns plåster.
Jag bryter inte mot normerna på något sätt i min roll som småbarnspappa. Jag tar precis som alla andra intryck och att läsa originalversionen av ”Snövit” för ungarna innan de ska sova skulle jag sannolikt inte känna mig helt bekväm med.
Jag har alltså ännu inte plockat fram ”Bröderna Lejonhjärta”, och de har sannerligen inte fått se den sorgliga filmen där Skorpan och Jonatan dör två gånger om. Frågan är om Astrid Lindgren ens hade fått ge ut den boken i dag när allt ska vara tillrättalagt och alla vassa hörn fått skumgummivaddering.
Men, trots det, jag är inte alls säker på att det rosa filtret är fel. Förr eller senare får mina barn lära sig hur det ligger till, och mardrömmar drömmer de ändå emellanåt helt utan hjälp av Bröderna Grimm.
Däremot kan jag inte låta bli att undra hur det blev så här. Vem gjorde barnkultur synonymt med Svampbob Fyrkant? Vem redigerade bort ondskan?
Då slår det mig att det är 60- och 70-talisterna som sätter trenderna i dag. Svaret måste alltså vara – det var vi. Jag följer alltså inte normer, som jag felaktigt skrev ovan. Jag skapar dem.
Mardrömmarna om Svampbob Fyrkant och Hello Kitty är mitt fel.
Det är dock inget jag inte kan leva med, även om de drömmarna säkert är lika otäcka som om de handlat om Hans och Greta.
Hoppas bara ungarna inte känner sig lurade den dag de inser hur det ligger till.
Veckans lista, på temat barnböcker. det blir en del läsande om man säger så.
1) Pettson och Findus. Nu börjar jag få till rösterna också.
2) Mumintrollet "Vad hände sen". Rimmat på finlandssvenska är min paradgren.
3) "Vem ska trösta knyttet". Se punkt två.
4) Alfons Åberg. Men jag undrar var hans mamma är.
5) "Från zucchini till en tax". Snygga och fyndiga rim. Ungarna hatar den. Men jag bestämmer.