Många kom när Hjorters kapell i Burs firade 100 år
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hundra år hade gått sedan kapellet byggdes vid Lindarve i Burs. Det lilla kapellet där Jöns Hjorter hållit så många ljungande predikningar var på söndagskvällen fyllt till bristningsgränsen. Över hundra människor lyssnade till minnesord om den kraftfulle lekmannapredikanten, skrev Gotlänningen.
Biskop Algot Anderberg både sjöng och talade till Hjorters minne. Kyrkoherde Lönroth, Burs läste valda delar ur Hjorters avskedspredikan.
Han framhöll också vikten av att få behålla detta gamla kapell och vädjade till de närvarande att delta i den insamling som startades för ändamålet. Man hade nämligen beslutat att Hjorters kapell skulle sparas åt eftervärlden.
Enligt uppgift skulle Hjoters kapell vara landets första lekmannakapell och ett märkligt minne av gotländskt fromhetsliv ett sekel tillbaka, skrev tidningen.
För hundra år sedan (nu 150 år sedan) kom två män från Burs till Jöns Hjorter vid Kauparve i Hejde och ville att han skulle komma till Burs. Det gjorde han och sedan byggde han en stuga på Lindarve grund, med hjälp av dem som bodde däromkring.
Jöns Hjorter var född vid Ogges i Näs den 22 februari 1820. Hans föräldrar hade varit statarfolk i Småland och kommit till Näs 1808. Jöns var yngst av sju syskon. I Näs församlingsbok står antecknat att han var konfirmerad 1835 och att han hade en berömlig kunskap i innantilläsning, Lutherii cateches och förklaringen. Hans hustru Cajsa Jacobsdotter från Sigsarve hade "god kunskap i samma stycken".
Längre fram i församlingsboken står Jöns skriven som husbonde vid Ogges och fadern står skriven hos honom. Jöns var mycket anlitad som musiker på kalas och fester där det ibland kunde gå livligt till. Efter sin omvändelse rörde han aldrig mer fiolen, den sålde han till David Lindkvist vid Sigsarve där den ännu kunde ses 1957.
Jöns med familj flyttade sedan till Hejde där brodern Jakob köpt ett litet ställe. Där bodde sedan de båda familjerna tillsammans. Jöns Hjorters rykte spred sig allt mer på ön och 1857 framfördes som ovan sagts en begäran att han skulle flytta till Burs vilket han också gjorde.
Jöns försörjde sig som snickare och tillverkade ett stort antal vandringströskverk. Han ansåg dock att hans livsuppgift var "att efter den nåd som var honom given söka leda sina medmänniskor till tron på Gud".
Eftersom stugorna var trånga väcktes tanken på ett kapell. Här samlades hjortrianerna till sina möten. Man upphörde dock inte att gå i kyrkan. Jöns Hjorter avled 1874.
Allt som kunde anses som flärd och högfärd var förbjudet bland hjortrianerna. Flätat hår var en styggelse, "lösaktighet och otukt avskys". Hjortrianerna präglade starkt det religiösa livet i När, Burs och Rone.
&#F0A2;VÄGINGENJÖR P M BENGTSSON var känd över hela ön. Han fyllde sextio år den 9 november 1957. Han kom till Gotland från Västergötland 1927. Tidningen skrev att det berodde på P M Bengtsson att Gotland hade så fina vägar. Han hade stor erfarenhet då det gällde vägbyggen. Han var med och byggde den första betongvägen i Sverige och han introducerade den första väghyveln i landet.
P M Bengtsson hade kommit till Gotland som biträdande arbetschef och stannade sedan kvar. När staten övertog vägnätet 1943 blev han vägingenjör.
"Genom sin koncilianta och samtidigt bestämda läggning har han fått gotlänningarna med på planerna och klarat av åtskilliga svåra projekt, "skriver tidningen.
Bengtsson hade många politiska och kommunala uppdrag.
På hans önskelista stod nu att de enskilda vägarna också skulle övergå i statens vård, att trafiksyndarna skulle hållas efter bättre och framför allt att sjöförbindelserna skulle bli bättre ordnade.
&#F0A2;BRANDEN I HAMRA för 50 år sedan som ni kunde läsa om i förra lördagens krönika var mordbrand. Gårdens som sålts med inventarier och allt brann ner till grunden senare samma dag.
Bonden som sålt gården erkände för landsfogde Sven Wandstedt att han anlagt branden. Mannen sade sig ha missförstått köpekontraktet.
När han insåg att han hade sålt all egendom tände han eld på både ladugård och boningshus i någon slags sinnesförvirring. Polisen trodde att det berodde på att han inte unnade köparen något av lösöret.
Polisen hade allt sedan utredningen startade misstänkt att allt inte stod rätt till. Elden började samtidigt i ladugård och boningshus trots att de låg ett 70-tal meter från varandra.
I trädgården som låg däremellan var träden helt oskadda av elden.
Enligt vad köparen uppgett skulle säljaren ha verkat nöd och glad efter undertecknandet.
Säljaren hade i ett års tid försökt intressera eventuella spekulanter för gårdsköpet. Lösöret ingick i köpet, men säljaren hade själv pratat om att han skulle hålla lösöreauktion. Gårdsköpet genomfördes utan mäklare. Köparen hade tänkt hyra ut byggnaderna till turister. Hur det nu skulle gå eftersom byggnaderna förstörts genom mordbrand var oklart.
&#F0A2;TRE GRANNAR vid Skär på Fårö var tillsammans 282 år gamla år 1957. Äldst av dessa var Katarina Nordström (mor Nordström) som fyllde hundra år den 25 november 1957. Lovisa Silvergren fyllde 91 den 28 oktober och samma ålder hade Karl Ekman uppnått samma höst.
Det som kännetecknade dessa Fårö-bor var arbete och återigen arbete. De gick fyra mil fram och tillbaka till Fårösund. Till Fårösund medförde de laster av fisk och på hemvägen inköpta varor.
Det hade inte varit tal om några onödiga stadsbesök för dessa Fårö-bor. Katarina Nordström var i 70-årsåldern första gången hon besökte Visby. Hon hade varit tre gånger i stan under sin levnad. Andra gången hon var där var hon på lasarettet med en bruten arm och tredje gången besökte hon släktingar och gick på cirkus.
&#F0A2;MOSKVA MEDDELADE den 3 november att man skickat upp en ny "ryssmåne" i rymde, denna gång med en levande hund ombord. Gotlänningen kommenterade detta: "Hart när otrolig rysk vetenskaplig triumf".
Det var en liten eskimåhundstik. Satelliten med hunden färdades med en hastighet av 28 000 kilometer i timmen och varvade jorden på två timmar. Det meddelades att hunden var vid liv efter uppskjutningen men den skulle senare avlidna innan satelliten brann upp vid återinträdet i atmosfären. Vetenskaplig triumf eller inte, nog gör det ont i hjärtat vid tanken vad ryssarna utsatte den lilla hunden för.
Rymdhunden avfyrades till ära för oktoberrevolutionen 40-årsdag. Gotlänningen kommenterade:"Det skulle alltså ligga mer än en hund begravd i sensationen".