Fem veckor ledigt.
Två arbetsdagar kvar.
Jag håller på med den svenskaste av sysselsättningar - jag räknar ned till semestern.
Den efterlängtade. Den jag väntat på i nästan ett helt år. Den som tillvaron kretsar kring, vare sig man vill eller inte. Den som det har pratats om sedan nyår.
Vad ska ni göra? Hur länge ska du vara ledig? När börjar den?
I en av mina favoritfilmer, "Den bästa sommaren", säger Kjell Bergqvists rollfigur vid ett tillfälle att "man ska inte ha för höga förväntningar, då blir man bara besviken".
På sitt pessimistiska vis har han dessvärre rätt, och när det gäller vår heliga sommarsemester binder vi ris åt vår egen rygg. Vi planerar, vi drömmer, vi tänker ut i minsta detalj allt vi ska göra och hinna med. Vi planerar till och med att vi inte ska göra någonting.
Detta får till följd att om något dyker upp som måste göras så har planen spruckit och det är inte inte inte bra. Då blir vi besvikna för att det inte blev som vi tänkt oss.
Få är de som bara tar dagen som den kommer, utan planer och mål. Avundsjuk är jag på dem som lever på uppstuds, för med den inställningen finns ju bara glada överraskningar.
Själv tillhör jag den förtappade majoriteten, den som planerar sönder allt, den som ska ha svart på vitt, den som gör listor på saker att hinna och som blir förvirrad och yr om det inte finns en tid att passa.
Ekorrhjulet snurrar på trots att jag inte har några morgonmöten att hålla eller överlämningar att planera.
Detta är en paradox, en av många jag har i mitt liv: Jag vet att problemet är att jag planerar för mycket, och för att lösa problemet tvingas jag planera.
Runt runt, som en svansjagande katt rusar jag och blir alldeles vimmelkantig tills jag faller ihop i en hög av huvudvärk och ångest i soffan.
Så jag funderade en stund på vad det egentligen är jag begär av sommaren, och jag kokade ned alla mina förväntningar och förhoppningar till en enda sak. En detalj som måste klaffa, för annars är det en skitsommar oavsett vad:
Det måste vara fint väder.
Sen struntar jag i resten.
Skiner solen är allt okej, då kan jag förlåta vintern som var så lång och mörk och kall och bister. Jag kan acceptera att den kommer snart igen, och jag lovar att inte gnälla i augusti när det är dags att gå till jobbet.
Om det inte regnar lovar jag att stänga av mobilen och bara kolla mejlen högst varannan dag. Om det blir en sommar som jag minns dem från förr, med brunbränt gräs och soleld på ryggen ska jag vara snäll ända till jul.
Ge hit sol. Och gör det nu. För då löser sig allt.
Men man ska inte ha för höga förväntningar, som sagt. För då kommer lågtrycken från Polen och Baltikum i en lång, blöt parad.
Jag kände en kille en gång som sammanfattade vad allt handlar om. På klingande småländska sa han: Aldrig får man vara glad. Och är man glad då regnar det.
Man skulle ha kunnat tro att han var gotlänning, åtminstone till kynnet.
Veckans lista. Fem saker ni inte får missa.
1) Gratistidningen Just Nu som kommer i morgon. Jag har för ovanlighetens skull blivit intervjuad. Ännu ovanligare är att det inte har ett smack att göra med mitt jobb, utan om...
2) ...midsommardagens allmogesegling i Katthammarsvik.
3) Att inte tänka på att vi redan går mot mörkare tider.
4) Att använda blinkers, hålla hastigheten och inte tvärnita när ni råkar se en fin blomma vid vägkanten.
5) Att äta hamburgare på Maven i Kappelshamn. Ni har inte ätit hamburgare innan ni provat deras.