"Man ser att det inte finns några gränser"
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hjältarna omger oss i livet, så är det ju. De där personerna man ser upp till, de som ger en en skjuts i livet. De man skulle vilja byta plats med, bli och vara som de är.
Och när jag nu kommit till fjärde och sista delen i den här lilla spaltsviten, som tidigare handlat om en låt, en bok, en film och nu en hjälte, kan jag inte komma undan honom - Christer Fuglesang.
DEN 9 DECEMBER 2006 ställde jag klockan på ringning i vargtimmen, satte mig vid tv:n med en rykande neskaffe och såg hur Fuglesang blev förste svensk i rymden då han sköts i väg med sin Discovery.
Jag väckte hon jag bor med också; "Vakna, han startar nu".
Men hon bara mumlade nåt och somnade om, ointresset genuint och äkta. Så jag fick sitta ensam i soffan.
Jag såg när han landade på jorden också, 13 dagar senare.
Och jag tittade fascinerat på tv-inslagen där emellan; rymdpromenaderna vid rymdstationen, det tyngdlösa livet ombord.
DEN DÄR FASCINATIONEN för rymdfärder har inte lämnat mig sen jag var sju år och i svartvitt såg Neil Armstrong studsa i väg på månen, inte sedan jag satt på biblioteket och läste "Tintin i rymden", inte sedan jag under de där Apollo-åren, på gränsen mellan 60- och 70-tal vann en maskeradtävling i scouterna utklädd till astronaut med slalomhjälm på huvudet och skokartong på ryggen.
Jag vet inte vad det är som lockar, som kittlar så mycket.
Jag är inte den som utmanar mina egna gränser, måste inte nödvändigtvis högst upp och längst bort. Kanhände behöver jag andra som gör det åt mig.
DET SADES OM Christer Fuglesang - som nästa sommar väntas ge sig av på sin andra rymdfärd, har jagt läst - att han väntat i 15 år på att få ge sig ut i det blå, det svarta.
Så var det förstås inte. Det var 15 långa år av träning och förberedelser, att aldrig vika från sina mål.
"Vadå rymden, har är ju bara 40 mil upp" glunkades det under hans promenader där uppe i ingenting, eller om det är allting.
Men 40 mil är 40 mil, betydligt längre än vad många som bor på den här ön faktiskt tar sig härifrån.
ATT GÖRA NÅGOT som ingen som inte varit med om samma sak kan förstå. Så...stort.
Men också frustrerande, säkert. Att försöka förklara och beskriva något som andra omöjligt kan relatera till.
* * *
Det jag allra mest bär med mig av det Christer Fuglesang sa efter sina 204 varv runt jorden är det här:
- Men ser ju att det egentligen inte finns några gränser mellan länder.