Man kan väl inte dö och lukta handtvål?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon hade varit på dagis, och fröken visade en liten ekorre som hade blivit överkörd.
Äckligt, tycker kanske någon, men jag tycker det är kanon. Det är kanske det bästa hon berättat någonsin om sina dagar på dagis. Något handfast, något verkligt och viktigt som är så svårt att förklara för barn.
En överkörd ekorre, pedagogik i sin finaste form - varsågod här är döden. (Eller, om man vill köra skrämseltaktiken, så här går det om du springer ut i gatan utan att se dig för).
Överkörda djur är det närmaste vi kommer döden idag, för i vårt moderna samhälle har döden fått ett väntrum, en säng och en larmknapp att trycka på när det börjar dra ihop sig.
Och hur förklarar jag för mina barn vad som händer i livet efter detta när jag inte vet själv?
Jag försökte berätta vad som hände min pappa för fyraåringen, varför hon inte har någon farfar.
Det var den där stunden på kvällen, efter godnattsagan, när hon är så frågvis och inte vill sova och bara hittar på fler och fler frågor tills luften nästan tar slut.
Den stunden på kvällen då jag som pappa gör bäst i att strunta i vad jag eventuellt har att göra för att istället sitta kvar på sängkanten och svara så gott jag kan.
Ett par dagar senare frågade hon mig plötsligt vem den där Kanser var och varför han gjorde så dumma saker.
Troende har alltid en tröst i att det finns ett liv efter detta, men jag tror inte på sånt.
Vi, människan, har alltid sökt svar på två frågor: Varför finns vi, och vad händer när vi dör? Och eftersom människan inte klarar av att hantera saker som inte går att förklara så uppfinner vi helt enkelt de svar vi anser oss behöva. Det är vad jag tror, men vem är jag att säga vad som är rätt och fel, för jag har ingen aning när allt kommer omkring.
Det enda jag vet med säkerhet är att ingen människa dör så länge någon minns henne.
Min pappa har varit död i drygt sex år, men han är inte borta på riktigt förrän jag och min bror gjort honom sällskap eftersom vi sannolikt blir de sista på jorden som minns honom ordentligt.
Det är väl alltid en tröst, för den som är rädd för döden.
Vill man leva för evigt gäller det med andra ord att göra en Jesus. Med två tomma händer byggde han sin månraket, som Thåström uttryckte det.
Och den där ekorren lär leva ett bra tag till, trots att det bara var en överkörd liten gnagare. För mina barn lär minnas den så länge de lever.
Äldre människor gillar emellanåt att prata om de bortklemade och försoffade yngre generationerna. Hur klent virke de består av, och att annat var det på deras tid när man fick gå på isen över Östersjön och klyva ved med bara händerna när yxan blivit för slö.
Jag tror inte att folk var tåligare förr. Jag tror däremot att de inte hade något val.
De bet ihop för att de var tvungna, inte för att de tyckte det var kul.
Men kanske var det så att man inte klagade lika mycket över småsaker. Idag är vi beroende av farbror doktorn på ett helt annat sätt än för 50 år sedan.
Då födde man hemma och man dog hemma och blev hästen sjuk ledde man den bakom knuten och sköt den.
Nu föds vi på sjukhus, vi dör på sjukhus, vi är hos doktorn med våra barn tvåhundra gånger innan de fyllt tio och det är klart att det är bra på ett sätt men det har också gjort oss till sjukhusberoende.
Döden idag är klädd i renaste vitt och har en svag doft av handtvål.
Kanske är det också därför den blir en sådan chock när den väl drabbar någon vi känner.
För inte kan man väl dö och lukta handtvål samtidigt?
Nu till något betydligt roligare eftersom tvära kast är mitt mellannamn.
Det var en stor idrottshelg på många sätt.
Den började med att Kappelshamn genom Johan Lindberg helt dominerade den stora fotbollsgalan på Wisby Strand genom att bärga det finaste priset. Jag menar, gentlemän och bollar och allt vad det är i all ära, men det är "Årets spelare" i division 5 alla vill vara. Innerst inne.
Sedan avslutades helgen med att undertecknad i all sin glans slog in det (i princip) helt avgörande målet när Östergarn besegrade Vallstena i innebandytvåan. Matchen stod liksom och vägde när jag klev fram och visade vad skåpet skulle stå med mitt mål som betydde... 12-4 eller nåt sånt.
Veckans lista. Fem saker i närtid att se fram emot.
1) Några lediga dagar fyllda med båtpyssel (passa er för den tvåmänningen nästa sommar), huspyssel (evighetsjobb 1), trädgårdspyssel (evighetsjobb 2).
2) Grabbhelg på fastlandet.
3) Minst två roliga fester på en månad.
4) Allhelgonahelgen med kyrkogårdsbesök. Tvåa på listan över fina traditioner.
5) Att barnen blir friska. Sjuka barn är direkt tråkiga. Och jobbiga.